|
Hällristningar vid vattenvägar i Dalsland Creative Commons gäller endast textmaterialet, inte bilder. Historisk bild av Dalslands "Nordiska Miljöåret" på Universitetet i Karlstad genomförde en exkursion på öar i Vänern och i Vänerlandskapen under fem dagar i juli år 2000. Vi gjorde förutom
besök på öar i Vänern också en resa genom Dalslands kanal vid Håverud och
besökte ett område med hällristningar i Högsbyn vid stranden av Råvarpen.
Historisk bild av Dalslands
vattenvägar. Att färdas via vatten var det säkraste sättet under denna tid. Flod och vattensystemen var betydligt större än i våra dagar. Men det förekom också transporter med oxkärror. Under den här tiden fanns stora skogar med både stråtrövare och vilda djur som gjorde resan landvägen osäker.[1] [2]
Hällristningarnas historia Omkring år 5000 f. Kr. vandrade de första stenåldersbönderna in i Skandinavien från Centraleuropa. Befolkningen växte och behovet av nya marker för odling och bete för boskapen ökade. Med det nya samhällssystemet utvecklades också en helt ny religion med egna symboler, kulter och gudar. En del experter säger att det var nu som kulten blev en del av det dagliga livet. Bönderna var beroende av klimatet och väderleken som varierade ständigt. Man sökte gudar att åkalla som kunde påverka och gynna skörden. Fruktbarhetsgudinnan dyrkades och andra makter som kunde påverka människans och djurens fortplantning. Ur detta stenålderssamhälle utvecklades bronsålderns kulturer och hällristningar.[4]
En del hällar i Högsbyn kan uppfattas som planlöst huggna med figurer uppe på varandra andra är mer välordnade. Ristningarna kan vara en bild av ett trossystem där människan och naturen är fruktbar och ingår i ett evigt kretslopp.[5] [6]
Skålgropar
eller älvkvarnar Långt in på 1900-talet gick man ibland till skålgroparna, som kallades älvkvarnar, och lade ett mynt, smorde in lite fett, smör eller någon annan gåva. Älvorna skulle då ge hjälp så att sjukdomar blev botade eller ge hjälp till god skörd.[7] [8] [9] Sven Axel Hallbäck skriver 1982 i sin bok om Dalsland, om en skålgropstradition som varat långt in i vår tid. Han återger där en intervju som gjordes på 1940-talet med soldaten Otto Hjelm född i Tisselskogs socken 1868. Otto Hjelm berättar där om hur hans mor hade berättat vad de gjorde vid skålgroparna i berget i Högsbyn. Han trodde själv att skålgroparna var gjorda mycket senare än hällristningarna, men troligtvis är det här fråga om en urgammal sed. Han berättar att de använde skålgroparna när de skulle så. När våren kom och det blev varmt gick flickor och pojkar dit och låg med varandra. De hade tagit med sig av utsädet och när det gick för den unge mannen så tog han av sin säd och blandade det med utsädet i en skålgrop. Sedan lade de blandningen i utsädesbingen. Det bästa var om pojken och flickan var oskuld, då skulle det växa bäst. Denna tradition har levt genom tiderna ända från bronsåldern och järnåldern anser Sven Axel Hallbäck.[10]
Skepp, båtar
och vagnar Man har hittat enkla stockar eller stockar som har urholkas till kanoter och daterat dem till bronsåldern. Men hällristningarna visar en helt annan farkost. En spekulation är att skeppen var av skinn och att bara det underliggande skrovet av trä har avbildats. Det har gjorts försök att bygga sådana båtar och det har visat sig att dessa båtar är sjödugliga. Andra hävdar att båtarna eller skeppen var byggda helt och hållet i trä för att kunna vara större och anpassade till segling på hav. Ytterligare en teori är att det kan vara slädar som man använde för transporter på is och snö.[11] Vagnar med solhjul förekommer också på hällristningarna. Solvagnen från Trundholms mosse på Själland är ett intressant fynd och ett av de bevis som finns för att solen har spelat stor roll i människors liv och religion under bronsåldern. Vagnen består av en ca 30 cm stor brons skiva, som från början varit belagt med tunn guldplåt på båda sidorna. Solskivan dras av en häst och både solskivan och hästen är placerade på sex stycken hjul. Det är av vikt att även hästen står på hjul och inte är dragare. Detta visar hur människorna på bronsåldern uppfattade solens gång över himlavalvet. Samma symboler ser vi senare på skeppsbilder och vagnar på hällristningar.[12]
Djurfigurer
Människofigurer Människofigurer är vanligt förekommande på hällristningar. De flesta är streckfigurer med långa ben. Har figuren armar är så är de ofta långa och har ibland mycket stora händer. Fötterna är oftast vända i sidled även om kroppen visas framifrån, men de flesta är avbildade i profil. De flesta står i upprätt ställning. På enstaka ristningar har kroppen blivit av med ben och huvud.[15] Processionshällen är en av de mest spännande hällristningarna i Högsbyn. Den är troligtvis utförd av en och samma person och föreställer en fullständig procession. Ovan visas en detalj ur processionshällen. Antagligen är processionen ägnad någon helig "tjurgudom", Att dyrka tjurar var en vida spridd företeelse under denna tid. Troligtvis står figurerna på ett skepp. En människofigur gör en volt. I den mykenska bronsålderskulturen i Grekland var det vanligt att människor i religiösa ceremonier gjorde akrobatkonster på ryggen av en tjur.[16]
Händer
och fotsulor Den vanligaste tolkningen av fotsulorna är att de är symboler för närvaron av en gud eller gudinna som är för helig för att avbildas personligen. Andra har tolkat fotspåren som den dödes "vandring" till dödsriket, eller ett liv efter döden. Detta för att man har hittat lösa stenar med in huggna fötter på i gravar.[17] Avbildningar av handflator är stiliserade med tumme och streck som fingrar. På Ronarudden i sjön Råvarpen finns ristningar som ristats över tidigare ristningar. Det är stora fotavtryck som trampar på en bild av ett skepp. De ristade händerna känns varnande. Man frågar sig om dessa ristningar är varningar för att hindra inkräktare. Var det helig mark som endast ett fåtal fick besöka? Det talas också om i gamla skrifter att det har funnits stenlagda gator mitt i åkrarna i Högsbyn. De togs bort av bönderna på 1800-talet. Vad användes de gatorna till? Var de processionsvägar i en tidigare religiös kult?
Cirkelfigurer En del av cirklarna är omgivna av människoliknande figurer medan andra liknar solen. De fraktas på skepp, bärs av människor eller släpas efter djur. En teori är att cirklarna föreställer solen som dyrkades under denna tidsperiod. De kallas också solhjul. Det blev kallare klimat i mitten av bronsåldern och skördarna blev mindre, det kan ha lett till att man bad till solen om varmare väder.
Ormvindlingar Figurerna liknar ormar som ringlar sig fram eller våglinjer, men kan ha en annan innebörd. Vid vissa vindlingar kan man se symboler inhamrade. De kan ha varit ett slag av almanacka som visade solens eller månens upp och nedgång under ett visst antal dagar.[18]
Sammanfattning Att bo eller utföra riter nära ett vattendrag var också naturligt eftersom människan inte kan leva utan vatten. Vattnet gav föda liksom jorden och vattnet gav också jorden, djuren och människorna liv. Man kunde också färdas på vatten, transportera bytesvaror till andra platser och använda vattenvägarna för att träffa andra stammar. Sjöar och vattendrag användes troligen också vid strider när inkräktare hotade att inta en helig plats. Vi vet inte säkert vad hällristningarna vill säga oss. Det vi kan uppleva är känslan på dessa platser, en känsla av en tid för mycket länge sedan då människan ännu inte hade avskilt sig själva från naturen utan såg naturen som en subjektiv del av sig själva. Elinor Carlsson. Kommunikatör
Creative Commons gäller endast textmaterialet, inte bilder. Fotnoter [1] Olsson. R 1988 s.20f. Litteratur: Internet Tillbaka till 2000/2007/2010 |
