|
Creative Commons gäller endast textmaterialet, inte bilder. Civil olydnad Gandhi Miljöaktionen i
Mardøla
Civil olydnad Att demonstrera och protestera mot miljöförstöring innebär många gånger att bryta mot landets lagar och förordningar, det kallas civil olydnad.
Vad menas med civil olydnad? Per Herngren, plogbillsaktivist utvidgar begreppet och tillägger att de personliga konsekvenserna som till exempel böter eller fängelsestraff är en viktig del av budskapet.[1] [2]
Det är skillnad mellan lag och rätt! På senare tid har civil olydnad oftast sammanknippats med miljörörelsernas kamp för naturen och miljön. I miljörörelsen handlar kampen om mänsklighetens och jordens överlevnad. En stor del av miljöförstöringen har tyvärr skydd av lagen och sker inom ramen för samhällets planerade utveckling. Att inte handla när något är fel i samhällets lagsystem är detsamma som att vara medskyldig till att jorden förstörs. [3] [4] Tyvärr så är det fortfarande genomgående så som H. D. Thoreau uttryckte det redan 1840: ”Alla erkänner rätten till uppror, d.v.s. rätten att vägra lyda och att motstå regeringen då dess maktmissbruk är stort och outhärdligt. Men alla säger att det inte är fallet just nu i denna stund.” [5]
Vilka krav ska uppfyllas för att Dessutom ska normativa krav uppfyllas. Civil olydnad ska vara den sista utvägen. Handlingen ska hindra att beslut fattas som inte kan ändras. Målet i aktionen ska vara klart uttryckt och avgränsat till det aktuella problemet. Handlingen ska utföras i ett civiliserat samhälle.
Gandhi
Gandhi och Thoreau För att en stat ska kunna fungera krävs det att medborgarna är lydiga och samarbetar. I annat fall upphör staten och har ingen makt. Thoreau ansåg därför att medborgarna i en stat har det högsta ansvaret och om dessa bara lydigt följer statens direktiv trots att det är skadligt för staten så är de medskyldiga till det orätta. Det är alltså de lydiga medborgarna som är den viktigaste målgruppen när det gäller civil olydnad. Vi styrs av rädslan för personliga konsekvenser men om tillräckligt många medborgare följer sitt moraliska samvete skulle till och med krig kunna stoppas. (Herngren s15ff)
Gandhi och Bhagavadgita ”Den som bemästrar Yoga ser Jaget som bor i allt
skapat och ser alla väsen i Jaget. Ett annat uttalande från denna skrift är: ”Den
Arjuna, som ser likheten med alla andra och känner
glädje och smärta ”När
han förstår att alla varelser känner samma glädje och smärta som han själv
Smärtan är det som ger den mest intensiva känslan av enhet. Medlidande är starkare drivkraft än kärleken. Upplever man på plats hur de fåglar lider som har fått sina fjädrar nedoljade efter ett oljeutsläpp känner man en starkare drivkraft att agera. Arne Næss Enhetsfilosofi bygger på alla djurs lika värde. Varje art har rätt till utveckling. Det betyder däremot inte att olika arter i det ekologiska systemet inte bör ha varandra som föda. Stora fiskar äter små men människan bör inte betrakta sin medsyster som mindre värd eller att hon inte har lika stor rätt till utveckling om hon bor i ett fattigt land.[7] I den indiska filosofin når man en känsla av enhet med naturen och världsalltet genom att försjunka in i det egna jaget genom meditation. De människor som haft en upplevelse av ”Gud” på detta sätt, beskriver det som en resa inåt och en oerhörd känsla av att uppgå i allting. Upplevelsen kan inte beskrivas i mänskliga ord. De beskriver det som att jaget går upp i det Stora Jaget och blir en del av allting. Föreställningen i väst är att indiska yogis är passiva och världsfrånvända. Men det finns olika vägar. Handlingens väg som utövas av Karmayogi innebär att man efter en sådan upplevelse inåt riktar sig utåt. Upplevelsen innefattar allt och alla i vår synliga värld och en karmayogi riktar sin handling mot den. Gandhi var karmayogi. Bhagavadgita talar också om ”icke-handling” som föredöme,
en handling utan egocentricitet. Handlingen bör inte vara förknippad med ett
speciellt jag. Handlingen bör ske utifrån sig själv, ett aktivt
icke-handlande. Ordet ”passivt motstånd” har också använts som begrepp. ”I do not like the
term ”passive resistance”. It fails to convey all I mean. Eller : “Passive Resistance is a misnormer. The idea is more completely and better expressed by the term “soul force”. As such, it is as the human race”[9]
Gandhi, civil olydnad och ickevåld Gandhis ickevåldsmetoder liknar djurvärldens. Genom att studera hur djursamhällen fungerar kan man få intressanta och värdefulla perspektiv. I dessa samhällen förekommer ritualer av aggression men inte med inslag av våld. V. C Wynne - Edwards framhåller att det existerar praktiskt taget inget våld i många djursamhällen. I djurvärlden förekommer inte kamp i konkurrenssyfte med målet att döda. Konkurrens mellan individer tar inte sådana uttryck. Istället kan de ta mer ceremoniella former med musik som t.ex. i tjäderlek. Förlorar ett djur i konkurrensen dränks förlustkänslorna i ceremonier. Detta är i motsats till djuret människan snarare regel än undantag bland däggdjur och fåglar. Aggression med önskan att döda eller skada är ett gemensamt problem för hela mänskligheten.[10] Gandhi kämpade för rättvisa åt folket i Indien och Sydafrika. Han ville stoppa den direkta materiella och andliga nöd indierna drabbades av på grund av kolonialismen. Kampen inbegrep hungerstrejk eller långa fastor. Gandhi hungerstrejkade åtskilliga gånger i sin kamp. Men han gjorde det aldrig av egoistiska skäl för att t.ex. bli frisläppt från fängelset. Han genomförde sina fastor för att uppmärksamma andra människors krav på rättvisa. Han organiserade också en non-co-operation rörelse i Indien på 1920-talet. Metoden gick ut på att till varje pris vägra samarbeta med engelsmännen. Det innebar bland annat att säga upp sig från statliga tjänster, ta sina barn ur statliga skolor, bojkotta engelska domstolar etc. Gandhis socialfilosofi var ”till det bästa för alla”. Han framhöll hur viktigt det var med decentralisering och att människor skulle ha möjlighet att vara självförsörjande.[11] [12] [13]
Ickevåld för de starka och svaga Gandhi framhöll att kampen för frihet inte enbart kunde föras på ett rent tekniskt plan. Indiens frihetskamp var en mer teknisk, saklig aktion och på grund av detta utvecklades ett hierarkiskt samhälle. Gandhi menade att en livsstil präglad av ickevåld krävdes för att ett gott samhälle skulle kunna utvecklas ur kampen för frihet. Det kallar han “non-violence for the strong”. Alla sidor i livet måste präglas av denna livsstil inte bara själva kampen för rättvisa eller endast som något sätt att använda för att lösa konflikter. Naturligtvis utesluter inte det ena det andra utan en kombination av båda är att föredra.[14]
Tre viktiga tankar som grund för ickevåld
som livsstil Gandhi använde satyagraha som komplement till ickevåld. Satya betyder sanning och kommer från ordet sat som betyder vara eller varande. Med agraha menas att hålla fast eller ta tag. Gandhi använde agraha som en synonym för kraft. Satyagraha blir då sanningskraft. Eftersom ingen kan veta vad som är sanning går det inte heller att tvinga fram sanningen med våld. Satyagraha innebär istället tålamod och sympati. Tålamod kan innebära lidande. Civil olydnad är därför en nödvändig del av satyagraha.[15] 3. Sambandet mellan mål och
medel ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen”,skrev Gandhi eller ”Om du tar god hand om medlet tar målet hand om sig själv”. Att ensidigt inrikta sig på målet kan leda till att man inte uppfattar den goda verkan och det resultat som själva aktionen leder till under tiden. Det måste vara ett etiskt och strategiskt sammanhang mellan mål och medel. Att följa en lag och lyda den exakt för att visa vilken dålig lag det är leder inte till att målet uppnås. Det visar bara hur dålig lagen är. Det blir då lätt missvisande och målet blir oklart. Detta innebär att även såkallade misslyckade aktioner har värde för efterföljande aktioner. En aktion som kan uppfattas som misslyckad och där Gandhis ickevåldsteori använts som grund är miljöaktionen i Mardøla i Norge 1970. [16]
Bakgrund Efter andra världskriget ökade utbyggnaden av vattenkraft i Norge. Då fanns inte något motstånd mot vattenkraft och ett högt tempo i utbyggnaden ledde till hänsynslösa ingrepp i naturen. Utbyggnaden av vattenkraften blev senare ett viktigt miljöproblem för naturvårdare att agera mot. De första kritiska rösterna hördes runt 1960. Motståndet ökade och det resulterade i att miljövänner under april månad 1970 upprättades en lista på vattendrag som skulle skyddas. Under sommaren 1970 utbröt den första konfrontationen mellan miljörörelsen och vattenkraftsbyggare i Mardøla. Stortinget i Norge hade bestämt att Mardølaforsen skulle användas till vattenkraft. Forsens vatten skulle ledas i rör istället för att få falla fritt. Man började bygga anläggningen under sommaren 1970. [17]
Samarbeidsgrupperna
før
natur och miljövern Under vintern beslöts att man att genomföra en aktion för att rädda Mardøla forsen. Lokalbefolkningen var också emot ett ingrepp i forsens naturliga flöde. snm hade som mål att vara en Gandhistisk direktaktions grupp. Sigmund Kvaløy en av aktörerna ville att miljöaktioner skulle genomföras på ett mer effektivt sätt. Filosofen Arne Næss, också delaktig, bidrog till att aktionen skulle genomföras enligt Gandhis tankar och hantering av politiska konflikter. Målet med aktionen var att genomförandet skulle vara demokratiskt och bygga på eko-filosofi. Att bygga ut vattenkraften genom att göra ingrepp i naturens naturliga flöden var detsamma som att bruka våld mot naturen och den biologiska mångfalden. Detta omfattade både människor och djur.[18] Aktionen var tvärpolitisk. Ekopolisiskt handlade det om att bevara lokalbefolkningens försörjning, jakt och fiske. Genom att lägga forsens vatten i rör hindrades användningen av naturliga resurser. Tidigare hade intresset för miljövård främst inriktats på att bevara det vackra och orörda. Vikten lades då vid tradition och historia. Att kämpa för att bevara Mardølaforsen var något nytt. Det gällde att påverka maktcentrat. Det gjordes ihärdiga försök att påverka myndigheterna men det gav inte något resultat. Stortinget vägrade lyssna på folkopinionen. De ville inte heller lyssna på lokalbefolkningen trots att de kände till sin omgivning och de problem en förändring i forsens flöde skulle föra med sig. Detta gällde både regionalt och kommunalt. Ingreppet i naturen i samband med rörläggningen av Mardølaforsen drabbade inte bara naturen utan också de som var bosatta i området, hela lokalsamhällets livskvalitet. [19]
Målet och genomförandet av aktionen
Den 25 juli inleddes aktionen och den varade i tre veckor. En grupp miljövärnare och lokalbefolkningen slog läger vid arbetsplatsen. Lägret upprättades på ett sådant sätt att det förhindrade arbetet vilket var målet. Deltagarna hade kedjor med sig för att symboliskt visa att människan hör till Moder Jord, men de användes aldrig. Det sociala umgänget var viktigast för kampen. Bygget skulle stoppas genom att hindra anläggningsarbetarna att komma fram med sina maskiner. Det blev mycket mer än en blockad. Deltagarna i aktionen kom från olika delar av landet och hade olika bakgrund och yrken. Dessa byggde ett nytt samhälle uppe på berget för att hindra arbetet med utbyggnaden. De bodde ihop, åt tillsammans, diskuterade med arbetarna, höll kurs i bergsbestigning och träsnideri. Det hölls också seminarier om ickevåld och regionalpolitik. Det spelades musik. Själva samvaron, den nya sociala strukturen blev ett medel att använda i kampen.[20] Då aktionen genomförts i en vecka reagerade länsmannen och uppmanade deltagarna att lämna området inom tre dagar. Deltagarna väntade på tredje dagen att en polisstyrka skulle komma till området, men istället kom flera hundra uppretade arbetare från det närliggande Rauma. De hade fått uppgifter av myndigheterna att de skulle permitteras på grund av aktionen. De kallades ”bondehären från Rauma”. Stämningen var inte den bästa. Arbetarna gav deltagarna i aktionen ett hotfullt ultimatum: Arbetarna framförde att de inte kunde garantera vad som skulle hända med deltagarna om de inte lämnade området. Arbetarna bar plakat där det stod. ”Hippies åk hem, (om ni har något hem).” Deltagarna i aktionen valde att ge upp och lovade att lämna platsen nästa dag före tolv. De ville inte att aktionen skulle leda till våldsamheter. Det skulle förfela aktionens syfte och ge striden med Raumaborna större uppmärksamhet istället för protesterna mot kraftverksbygget. Däremot genomförde istället lokalbefolkningen en spontan aktion mot bygget eftersom de inte hade hotats av Raumaborna. Blockaden varade ytterligare en dag, sedan flyttades lägret utanför området. Bevakningen över området fortsatte i ytterligare två veckor. Ett försök att pröva saken rättsligt gjordes också tillsammans med lokalbefolkningen och man sände ett brev till regeringen. Det framhölls att norska vattenfallsstyrelsen anlagt väg utan lagligt tillstånd. Men det var för sent att göra något åt saken. Efter två veckors väntan på svar gav miljörörelsen upp och avslutade belägringen. En sista aktion genomfördes då vägen till arbetsplatsen blockerades. Polisen förde bort ett tiotal personer och aktionsdeltagarna hindrades därefter att besöka området.
Miljöaktionen i Mardøla en aktion enligt Gandhis ickevåldsteori
Gandhi respekterade lagen
Gandhi upplyste alltid i förväg hur han tänkte agera
Gandhi skilde mellan sak och person Gandhi förespråkade att aktionen skulle fokuseras på sakfrågan och inte personen. Målet med agerandet är att få motparten att inse att han har fel upfattning. Genom en dialog, genom argumentation och sunt förnuft kan man nå målet. Gandhi framhöll vikten av att nå personens hjärta och inte uppträda som ett hot. Det går inte att förändra personligheten men man kan påverka en individs åsikter. Målet bör vara att överbevisa att den uppfattning motparten har är felaktig. Gandhi sökte sig alltid till den högste ansvarige i frågan. Uppstod problem inom andra områden som personen hade ansvar för, avbröt Gandhi sitt agerande och väntade på ett bättre tillfälle. Han ville inte utnyttja tillfällen då personen var under press. Ett bra exempel på att skilja mellan sak och person var hur Arne Næss agerade under aktionen vid Mardøla. Istället för att göra motstånd när han blev bortburen av poliserna så gav han dem råd om hur de skulle bära honom så att de inte skadade sina ryggar. [21]Arne Næss beskriver betydelsen av en dialog med en bild av en guldtacka.[22] "Handlingen går ut på att jag sträcker mig mot en guldtacka och det gör motparten också. Båda håller om guldtackan samtidigt som man försöker förklara med vilken rätt och med vilket mål man gör det. Jag kanske har åsikten att jag har en etiskt försvarbar rätt till den, men det kan också motparten anse." Gandhis önskan till exempel var inte att indierna skulle tvinga ut engelsmännen. Istället ville han att de skulle leva tillsammans i harmoni med varandra i en ny fri stat. Om engelsmännen tvingades till något skulle det leda till problem i den nya staten. Målet med en aktion var att skapa dialog med motparten. Det huvudsakliga var att söka efter det sanna och rätta och få alla parter i konflikten att komma fram till den bästa lösningen för alla. Något man också måste ta hänsyn till är hur tredje part påverkas, som i fallet med arbetarna i Mardøla som riskerade att bli utan jobb på grund av aktionen. Det måste framhållas och klargöras att dessa konsekvenser inte var målet med aktionen. Per Herngren beskriver Gandhis försök att hålla igång en dialog med en motpart, med en bild av en trappa.[23] Kampanjen inleds med förhandlingar. Om detta inte hjälper fotsätter kampen med protester, bojkott, vägran att samarbeta, civil olydnad och om inte heller det leder till en lösning inför man parallellt styre och alternativa institutioner. Dialogen får inte tystna under denna process.
Gandhi förespråkade konstruktivt arbete Ett exempel på en konstruktiv aktion var Khadi-kampanjen: Gandhi menade att det var helt bakvänt att indierna skulle köpa engelskproducerade bomullskläder som var tillverkade av indisk bomull. Det ledde till en kampanj där indierna fick lära sig att bli självförsörjande när det gällde kläder. Alla skulle lära sig att tillverka sina egna kläder. Indierna lärdes upp i detta och det ledde till att importen av engelska bomullskläder sjönk hastigt. Man brände dessutom engelsktillverkade bomullskläder i protest. Men målet var att visa hur man ville att produktionen av kläder i Indien skulle utföras. En annan konstruktiv aktion var Saltmarschen 1930. Bakgrunden till denna kampanj var engelsmännens monopol på saltutvinningen i Indien, dessutom den höga skatt de lade på utvinningen. Gandhi gjorde upprepade försök att få den brittiske vicekungen att släppa monopolet. Det misslyckades och därför bestämde sig Gandhi att gå vidare till aktion. Han inledde en lång vandring mot havet och Gandhi fick möjlighet att förklara sin kampanj för de han mötte efter vägen. Många slöt upp vid hans sida. De vandrade tillsammans och målet var att själva utvinna salt på stranden. Han blev arresterad ett flertal gånger under vandringen men så snart han blev frisläppt fortsatte han sin aktion. Han fick många tusen att följa hans exempel.
Gandhi förespråkade öppenhet Gandhi ansåg att det krävdes öppenhet i alla olydnads- och ickevåldsaktioner. Motparten och omvärlden har rätt att få information om vad som är på gång. Om motparten måste överbevisas, krävs öppenhet för en lyckad dialog. Ibland finns behov av en tredje part för att nå motparten och få till stånd en dialog. Det kan vara med hjälp av media eller allmänhetens opinion. Öppenhet stärker också demokratin i gruppen eftersom alla vet vad som planeras. [24]
Var miljöaktionen i Mardøla
ett misslyckande?
”Tänk globalt handla lokalt”, miljöaktionen i Myvatn Betydelsen av att lära känna sin
omgivning Den ”civiliserade” människan har tråkigt nog lärt sig att uppfatta naturen som något objektivt, något utanför människan. Naturen upplevs som en naturfilm på TV. Människan är åskådare, inte deltagare av naturen. Naturen har blivit symboliskt avsjälad och uppfattas nu endast som en materiell produkt som vi kan utnyttja till olika ändamål. Vi använder naturen till produktion och rekreation, som en arbetsplats och fritidssysselsättning. Det naturliga för oss är egentligen att leva i och med naturen.[27]
En glimt av livet i naturen Sigmund Kvaløy Sætereng beskriver sin nära känsla och upplevelse av naturen i artikeln Inside nature, publicerad på Internet[28] I avsnittet, En glimt av livet i naturen, skriver Kvaløy om hotet att fjärmas från det inre i naturen. I artikeln finns en beskrivning av hur han som människa samverkar med naturen på den plats där han bor. Han berättar sina skidturer i Sæterengsskogen: ”Jag har huggit björkträd till ved och på samma gång tunnat ut skogen så att de små träden kan få mer solljus och plats för sina rötter. Snön i denna del av världen är fortfarande full av djur och deras spår och idag såg jag en älgko med sin kalv. Hon hade använt mina frusna skidspår från igår för att komma till en bättre foderplats och för att skydda sin avkomma från att behöva kämpa sig fram i den lösa djupa snön. Där jag hade fällt träd igår markerades snön av det mystiska men uppsåtliga mönstret efter en familj harar som hade ätit av kvistar av de träd som jag hade gjort tillgängliga för dem. Bland mönstren av harspår såg jag också andra spår av en rödräv full av avsikt, så jag måste ha gjort saker möjliga för hans uppehälle också. Ingenting är sig likt runtomkring sedan förra året. Snön böjer ned träden: rönnarna, alarna, asparna, pilarna och dess mindre släktingar vide. Jag har till och med några få dungar av hägg. De böjer sig på olika sätt. De kommer att bli formade så av snön och när jag skidar förbi dem så försöker jag föreställa mig hur de kommer att gestalta sig när våren kommer och hur de kommer att växa till i ny balans. Jag sade just att jag har dessa träd, men det har jag inte. Det är mer så att de har mig. Jag vet var de växer och känner deras speciella historia under de senaste femtio åren, och det har gett mig en glimt av vad de försöker att göra och vilken relation de har till de olika grupper av djur, fåglar och kolonier av insekter som tillsammans har format den plats på denna jord som fått tag i mig. Det är en plats som jag aldrig kan lämna, min kropp är aktivt involverad och en del av processen i denna skog, detta till och med när jag själv är flyttad till Plow Furrow i Nepal. När den delpersonen av mig är borta så tar träden, djuren och blommorna som jag har planterat runt min lantgård, hand om min aktivitetsström här. Och de tas också om hand av mina mänskliga grannar upptagna med projekt som också är mina pågående projekt.
Skidorna som jag använder är de breda hoppskidor som min farbror en gång gjorde till mig, han som tog hand om Sætereng före mig. Jag kommer ihåg att jag försökte att hjälpa honom men han gav aldrig några instruktioner. Om jag frågade om hjälp sade han bara att jag skulle hålla ögonen öppna och försöka utveckla en medvetenhet och vakenhet. Glidande hem på kvällen surfar jag uppe på snön. Färden går nedför bergssidorna, jag svänger runt träden. Jag är på väg mot nya utmaningar och överraskningar varje kväll.
Jag är nu tillbaka i den yttre världen, kämpar med skrivmaskinen, söker efter ord som jag ofta inte finner. Mitt eget språk, min Tronddialekt, är ett språk om det meningsfulla skogsarbetet som jag försöker beskriva. Jag kan inte göra mer än att försöka ge läsarna en glimt eller antydan om livet i ett speciellt, konkret samhälle som också idag har den mest eftertraktade egenskapen sammanhang.” Det här är en fin beskrivning om hur det är att leva med och i naturen, att se naturen som en del av sig själv, eller att se sig själv som en del av naturen. ”Jag sade tidigare att jag har träden - men de är träden som har mig!” skrev Sigmund Kvaløy. Om människor får möjlighet att bo kvar på samma plats större delen av sitt liv bidrar det till en större känsla för sin omgivning och för naturen. Tyvärr så är vårt samhälle uppbyggt så att arbetstillfällen inte skapas där människor vill bo utan arbetskraften måste istället flyttas runt i landet. Det kan leda till känslor av främlingsskap inför den omgivande naturen. När människor flyttar rycks de bokstavligt "upp med rötterna" från sin plats i den omgivande naturen och måste börja om på nytt på en okänd plats, med okända naturomgivningar. För att människan ska trivas måste hon få en möjlighet att hinna lära känna sin omgivning. Vi mår bra av att känna naturen runt omkring oss. Om vi lär känna den börjar den tala till oss och vi svarar. Då uppstår enligt Buber en viktig jag - du relation istället för en jag - det relation som blir mer livlös och avgränsande. [29]
Fördelen med ett beständigt lokalsamhälle Fördelen med lokalsamhället där människor är bofasta och där man känner sina omgivningar svetsar samman lokalbefolkningen om intressen utifrån vill förändra eller göra intrång i den omgivande naturen. Människor som känner sin plats är mer rädda om den natur de lever i och av. Ett exempel på det är en miljöaktion som genomfördes av lokalbefolkningen 1970 vid Myvatn på Island.
Myvatn Myvatn är en mycket grund sjö, 1-3 meter djup. Den har en yta på 37 kvadratkilometer. Solljuset når ned under vattenytan och sjön är därför mycket näringsrik. I bottenfaunan lever små krabbdjur, maskar och mygglarver som lever på ruttnande växtrester, bakterier och kiselalger. Befolkningen runt Myvatn försörjde sig långt in på 1900-talet av fårskötsel, fiske och äggplockning främst från änder. Efter 1950 har en stor förändring ägt rum. Turism och industri har blivit viktiga och folkmängden i området har ökat.[30]
Bakgrunden
till aktionen
Målet och genomförandet av miljöaktionen
vid Myvatn De fick inget gehör för sina krav och efter flera års påtryckningar tog befolkningen lagen i egna händer. De bildade en styrelse. En av ledarna var Eystein, ”Arafat” Sigurdson. De började planera för ett sabotage mot dammbygget och samlade i hemlighet dynamit under vintern och våren. Dynamiten brukade bland annat användas för att spränga bort is på Myvatn under vintern. I augusti 1970 slöt befolkningen upp mangrant. Ett hundratal bilar i karavan körde till Akureyre för att uppvakta länsmannen. Parollen var MED LÖGUM SKALL LAND BYGGJA, EN MED O´LÖGUM EYDA. Det betyder: "Med lag skall land byggas, utan lag skall det rivas." Detta motto hade sin grund i befolkningens syn på kraftverksbolaget som de ansåg hade begått ett brott när de olagligt uppförde ett kraftverk och fördämningar på privat mark. De fick inte heller nu gehör för sina önskemål. En natt i augusti 1970 genomfördes aktionen och fördämningen sprängdes. Allt fotograferades av den lokale prästen. Vid domstolsförhandlingarna ställdes 150 man inför rätta. 200 skrev på att de var delaktiga eftersom alla ville ta ansvar. Också andra innvånare efter älven anmälde sig som delaktiga. Prästen visade fotografiet på människorna som genomdrev aktionen och tillade: - Och det var jag som tände på! De som låg bakom sprängningen var professionella och hade full kontroll över sprängningen. De var säkra på att ingen skulle komma till skada och de informerade öppet om aktionen och varför de utförde den. Eystein Sigurdsson, talesman upplyste om att de var tvungna att visa att de menade allvar och att de också var beredda att spränga större fördämningar om det blev nödvändigt. Detta var den första miljöaktionen på Island. Lokalbefolkningen blev frikända i Högsta Domstolen och räddade en av Europas fiskrikaste älvar Laxà. Aktionen bidrog också till att området blev skyddat av speciell lag och befolkningen kunde fortsätta att leva av och med sin älv som räddades för framtiden. Delar av den norska miljörörelsen visade stor sympati för sabotageaktionen i Myvatn 1970. [32] [33]
Vad händer vid Myvatn
idag? (2000)
Är det rätt att använda sabotage i
ekosofiska ickevåldsaktioner? Arne Naess framhåller Gandhis sätt att använda ickevåld för att lösa konflikter. Frågan är om det är att bruka våld om man förstör materiella ting konstruerade av människan. Ett exempel är när värnpliktsvägrare bränner upp inkallelseordern. Det är förstås en symbolisk handling och innebär inga risker för att skada andra. Men var går gränsen? I boken Den nödvändige u-lydigheten framhåller författaren några normativa frågor baserade på ickevåld som man bör ställa sig om man planerar ett sabotage och inte vill använda våld. Man bör ställa sig frågan vem som äger det som ska förstöras, vem som har tagit beslutet om att göra ingreppet i miljön. Man bör också fråga sig vad det är man skadar. Den norska miljörörelsen framhåller också ett visst försvar för sabotage. Karven är att inga djur eller människor får riskera att skadas, värden som är oersättliga måste stå på spel. Dessutom måste de som utför aktionen efteråt erkänna och stå för handlingen.[37]
Var det försvarbart att använda
sabotage vid Myvatn? Det var kraftbolaget som ägde det som skulle förstöras men anläggningen var enligt lokalbefolkningen uppförd utan tillåtelse på privat mark. Beslutet att göra ingreppet i naturen togs av kraftbolaget redan 1960. Fördämningar byggdes utan att öppet förklara och informera befolkningen att de längre fram planerade att dämma upp fler armar av tillflödet från Laxàälven. Det som kom till skada vid sabotaget var fördämningen som byggts upp, inget annat. Det var dessutom långt till närmaste bebyggelse. Det var ingen risk att några människor skulle skadas. Om det fanns betande djur i området vid tillfället finns ingen kännedom om. Det var dessutom oersättliga värden som stod på spel. Både fisket och fågellivet i Myvatn hotades då Laxà är en viktig älv för sjön. De som utförde aktionen visade på alla sätt öppenhet även om det hölls hemligt att man planerade ett sabotage. Hela lokalbefolkningen stod bakom och erkände att de utfört sprängningen. Min personliga uppfattning är att aktionen inte ställde till någon skada eller våld på människor och djur. Så det kan sägas vara en aktion präglad av ickevåld. Dessutom kan framhållas att Gandhi som är känd för sina ickevåldsaktioner i enstaka fall förstörde materiella värden. En gång uppmanade han det indiska folket att bränna brittiska bomullskläder, en annan gång uppmanade han folket att ta sig in i ett saltlager för att bryta saltmonopolet.[38] Eko-filosofen och småbrukaren Sigmund Kvaløy Sætereng menar att detta var en ickevåldshandling på grund av att den hindrade en reduktion av den biologiska mångfalden i naturen. Han framhåller också att det var nödvändigt för att rädda kulturen och det traditionella samspelet mellan människa och natur i området. Sigmund gör en stor skillnad mellan de handlingar som bevarar och ökar mångfalden och de som reducerar mångfalden.[39]
Avslutning I fallet med Myvatn har jag framhållit lokalbefolkningens agerande som det primära för att stoppa ett kraftverksbygge även om det också fanns en grupp intellektuella som också agerade i sammanhanget. Att lokalbefolkningen tillsammans med samhällets präst ställde upp mangrant för sin livsmiljö anser jag vara det mest verksamma påtryckningsmedlet i den aktionen. Aktionen vid Myvatn visar att man kan stoppa en olämplig verksamhet även om deltagarna i aktionen var tvungna att ta till en drastisk metod. Om metoden kunde sägas vara av ickevåldskaraktär är svårt att ge något enhetligt svar på. Jag tror att man kan stoppa miljöaktioner utan att använda sabotage om de genomförs på ett genomtänkt sätt och då är Gandhis ickevåldsteorier en verksam grund för framgång. Att grunda en miljöaktion på dessa teorier kan innebära att man måste bryta ett lands lag om det inte går att komma överens med en makthavare genom dialog. Ett lands lagar kan vara föråldrade och inte överensstämma med folkets rättskänsla. Att bryta mot lagen kan få makthavare att inse lagens begränsning. Artikeln har också behandlad uttrycket ”civil
olydnad” och förklarat begreppet och dess ursprung. Uppsatsen har också ställt
frågan om miljöaktionen i Mardøla var ett misslyckande då man fick avbryta aktionen. Dessutom har begreppet
”sabotage” förklarats i samband med sprängningen vid aktionen vid Myvatn.
Den norska miljörörelsen, ekosofen och jordbrukaren Sigmund Kvaløy Sætereng och miljöaktivisten Jørgen Johansens syn på om det är rätt att använda sabotage i ickevåldsaktioner
har också behandlats. Creative Commons gäller endast textmaterialet, inte bilder.
Fotnoter
Källförteckning
17.
Internet. http://www.nve.no/modules/module_111/news_group_view.asp?iCategoryid=228
Tillbaka till: 2000/2007/2010 |
