Svedjebränning.
Hur påverkade det naturen?

Elinor Carlsson. Kommunikatör
(Fil.kand. media och kommunikation)

Foto © Elinor Carlsson

Creative Commons gäller endast textmaterialet, inte bilder.

Inledning 

Skogsbränders påverkan på naturen
Människan och elden

Den skogsfinska kulturens bakgrund 
Social struktur och andliga ledare i skogsfinsk kultur
Kolonisering 

Svedjebränning för råg och rovodling, hur går det till?
Olika svedjemetoder
Redskap  
Beskrivning av huuhtametoden

Magin runt svedjebränning 

Svedjebränning, positivt eller negativ påverkan  på naturen

Vad gör man idag för att rädda skogen? 
Miljömål i Värmland
Nationella miljömål 
Länsstyrelsen i Värmlands miljöstrategi

Avslutning


Källförteckning

Inledning

Den biologiska mångfalden håller på att utarmas i Sveriges natur och det gäller också i våra skogar. Mellan fem och tio procent av landets växt- och djurarter är hotade. Troligtvis är orsaken att vi utnyttjar markerna i skogen och skogsresurserna på ett felaktigt sätt. Förändringar i den naturliga miljön såsom utdikning och ändrade effektiva odlingssätt där kommersiell vinning är målet samt den ensidiga nyplanteringen med samma slags trädart inom stora områden har resulterat i att variationen inom landskapet minskat radikalt. Det är också stor brist på orörda skogsområden i södra Sverige. Innan människan började utnyttja skogen mer systematiskt var naturlig brand orsakad av exempelvis åsknedslag den viktigaste föryngringsfaktorn. Många olika arter trivdes i skogen eftersom landskapet var så variationsrikt efter bränder. Träd av olika arter och olika åldrar växte intill varandra och småkryp, djur och växter kunde fritt utvecklas och anpassa sig efter de olika biotoper som uppstod. Trettio procent av skogsmarken var då gammal skog. Idag (2000) är endast sex procent av skogen äldre än 125 år i Värmland.[1]

Bakgrunden till denna uppsats är en resa som Nordiska Miljöåret gjorde till Karelen och Savolaxområdet i Finland hösten år 2000. Här lärde vi oss mycket om skogsfinsk kultur och vi besökte bland annat ett naturreservat där man gjorde försök med svedjebränning efter gammalt skogsfinskt mönster. Syfte med uppsatsen är att belysa hur svedjebruket påverkar skogens natur. Påverkar svedjebränningen naturen negativt eller positivt.

Skogsbränders påverkan på naturen

Det pågår en ständig, naturlig förändring i naturen. Efter en skogsbrand är lövträd de första träd som börjar växa på platsen, därefter barrträd men de har mycket längre utvecklingstid. Lövskogen är mycket viktig för bland annat den vitryggiga hackspetten och vikten av att områden med lövskog sparas i barrskogar har uppmärksammats på senare år. I urskogen eller naturskogen står inte träden rakt och prydligt, här ligger gamla nedfallna träd kvar och multnar på platsen. Barrträd och lövträd i olika åldrar växer fritt tillsammans. Skogen sjuder av liv. Blommor, bärris, lavar mossor, och andra växter tillsammans med svampar och småkryp får utvecklas i sin egen takt. Många arter av fåglar föredrar urskog framför kulturskog, där träden står i rader och är lika gamla.[2]

Skogsbrand uppfattas som något våldsamt och skrämmande, något som måste bekämpas. Skogsbrand, stormar och oväder har varit en naturlig faktor som gett upphov till naturliga förändringar i skogslandskapen och har förekommit i alla tider. Brand är också en viktig faktor för skogsekosystemen. Redan ett år efter en skogsbrand har grönt gräs och örter börjat växa upp mellan de förkolnade stammarna. Hackspetten flyger omkring och sätter sig på de brända trädstammarna och hackar efter föda, insektslarver som utvecklas just efter en skogsbrand. Det finns många växt- och djurarter som är anpassade till dessa former av biotoper. Några är anpassade till den tidiga fasen efter en brand, andra utvecklas senare. Bränder vid skilda tillfällen gör att det bildas mosaikliknande områden med olika slag av växtlighet i olika faser av utveckling. Här växer träd i olika åldrar. Det gynnar den biologiska mångfalden och gör det lättare för olika arter att breda ut sig. 

Så gott som all skogsmark har brunnit någon gång efter den senaste istiden. Det har förekommit bränder i skogsområden med 20-åriga intervaller men mer vanligt på våra breddgrader är ungefär två gånger per århundrade. I slutet av 1800-talet ökade bekämpningen av skogsbränder i Sverige. Samtidigt har avverkningen ökat och ny barrskog har planterats. Det har varit förödande för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar.

Människan och elden

Människan har i alla tider utnyttjat skogsbrandens fördelar. Den brända marken utnyttjades till att odla lämplig gröda. Människan lärde sig under tidens gång att behärska elden och svedjebränning samt betesbränning utvecklades. Elden blev också en förutsättning för människans utveckling. De vilda djuren lockades till det goda betet i de gräsområden som uppstod efter svedjebränningen och närmade sig människan. Det utnyttjades av människan. Vilda djur fångades in och gjordes tama och bosättningar uppstod. Genom svedjebränning eller betesbränning utnyttjandes naturens resurser. Odlingen blev inte permanent. Den förändrade naturen tillfälligt.

Det gjordes inga utdikningar, eller bearbetning av jordlagret som inom jordbruket. De svedjande bönderna bidrog istället till att den bilogiska mångfalden ökade och skapade nya biotoper med nya växtsorter i de skogsområden de hade brukat. Bränningen bidrog till att jordlagret renades och friska nya växter grodde. Skogen förnyades då på ett naturligt sätt. Naturliga öar av ängar i skogslandskapet bildades och gynnade tillväxten av många olika djurarter och småkryp. Svedjebränning som brukningsmetod har börjat användas återigen i nutid i Finland då man har insett att det är gynnsamt för både djur och växtliv. 

Det har framförts åsikter om att svedjebränning utarmar naturen och påverkar den negativt samtidigt som man framhållit fördelen med skogsbruk för papperstillverkning och nyplantering. Stora skogsbolag som vill göra vinster genom ett effektivt skogsbruk ligger ofta bakom sådana åsikter. Det kan ha sin grund i konkurrensen om skogsområden. En viss sanningshalt finns i påståendet men det gäller kommersiell svedjebränning som blev vanligt på 1800-talet i Finland. Då var det skogsbolag som brände stora områden av skog i vinstsyfte. Detta slags svedjebränning har inte samband med den ursprungliga svedjekulturen.[3]  

Något man har börjat tillämpa i skogsmarker nu är hyggesbränning. Det anses vara gynnsamt för brandberoende arter. Det är något som bland annat STORA (2000) har provat på sina hyggen i Värmland. Genom att lämna trädgrenar och trädstockar kvar på hygget så bidar det till att marken får näring.[4]

Den skogsfinska kulturens bakgrund

Svedjebruket var en av de viktigaste grundstenarna i den skogsfinska kulturen men även andra näringar var naturligtvis viktiga. Det fanns många olika svedjemetoder. Ett sätt var att fälla grov granskog som fick torka i ett eller två år. Ibland blev torktiden längre om vädret var dåligt. Sedan brändes svedjefallet och skogsråg såddes i den varma askan. Det kunde ta tre eller fyra från det man fällde skogen tills det var dags för skörd.Men den blev ofta rikligare än åkerbrukets.

Teorier finns att svedjebrukstekniken importerats från slaverna och att en speciell teknik granskogsvedjandet, huuhta -tekniken, infördes av karelare till savolaxområdet under medeltiden. Annan forskning visar att svedja i barrskogsområden varit känt från sen järnålder.

Savolaxare ägde inte stora marker men ansåg sig ha nyttjanderätt till vissa skogsområden som märkts ut. Utvalda unga män sändes ut för rekognoscering och märkning av skogar. För att markera de områden som valdes ut för svedjebränning höggs märken i trädens bark.[5] [6]

Social struktur och andliga ledare skogsfinsk kultur

Svedjelaget var ett klansystem som bestod av kärnfamiljer i samma släkt. Det var vanligt att sönerne i familjen stannade på gården med sina familjer eftersom svedjebränning krävde mycket arbetskraft. "Lösfinnar" användes också som arbetskraft och vandrade från svedjelag till svedjelag där det behövdes extrahjälp. Skörden delades upp i andelar efter hur mycket arbete var och en bistått med. När ett svedjelag slutade att bruka ett skogsområde blev det fritt för andra att överta. 

Svedjebruket och boskapsskötseln var basen för gårdens försörjning. Som komplement jagade och fiskade man. Jakten gav kött, pälsar och skinn till försäljning. Fisket var en fri tillgång i östra Finland. 

Svedjelagets ledare hade oinskränkt makt och bland annat hade han ansvar att kontrollera vilka områden man märkt ut för svedjebränning. Klanen märkte ut det området de valt ut med vävda band vars mönster var klanens kännemärke. De fästes i det mest iögonfallande träden i området där man skulle svedja. Klanledaren som också var den andlige ledaren, noitan var mycket kunnig och planerade på lång sikt. Flera områden med fälld skog var förberedda för bränning samtidigt. Det gällde att ha kunskap om i vilket område det lämpade sig bäst för bränning och odling det året. Noitan måste var kunnig om vädrets makter för att kunna förutse om sommaren skulle bli regnfattig eller inte och välja område efter det. Noitan måsste också kunna förutse hur vädret skulle bli vid tiden för sådd. Bränning måste ske omedelbart före väderomslag från högtryck till lågtryck. Noitan största framgång var om regnet kom omedelbart efter sådden.

En av noitans uppgifter var att skydda människans arbete. Genom trolldom, runor, besvärjelser, dikter och böner förhindrade han hot mot skörden och svedjeområdet. Han höll vilda djur och tjuvar borta från området med trolldom och magi och försökte med makters hjälp behärska väder och vind så att inte skörden skulle förstöras. 

Stora boskapshjordar var inte ovanligt bland skogsfinnar och dessa gick fritt i skogen och betade markerna efter svedjebränningen. På vintern bestod boskapens föda av skördat hö från slåtterängarna. Det var kvinnorna som hade det största ansvaret för boskapen. När någon familjemedlem avled var det männen som fick ärva kläder, arbetsredskap, vapen och hästar medan kvinnorna ärvde förutom kläder och smycken, boskapen.[7] [8]

Kolonisering

Obefolkade områden i Finland koloniserades redan under medeltiden. Under Gustav Vasas tid flyttade invånare till områden vid den finska östgränsen och i Savolax skedde en kraftig ökning av nybyggen. Under 1500-talet uppstod problem med överbefolkning inom området. Klimatförändringar under 1500- och 1600-talet ledde till att det krävdes större områden för svedjebruket för att skördarna skulle bli tillräckligt stora. Det i sin tur ledde till att skogsfinnarna flyttade från område till område västerut och det blev till slut trångt mellan gårdarna. Antalet invånare på gårdarna ökade också stadigt. Det fanns ett stort behova av nya orörda skogsområden att svedja främst då granskogsområden. I Sverige lockade den svenske kungen med några års skattefrihet för nybyggare i Sverige. Det ledde till att skogsfinnarna vandrade ännu längre västerut till Sverige på andra sidan Östersjön.

Inbördeskrig och gränsstrider i Finland, och fattigdomen som följde på det bidrog också till folkvandringen. Höga skatter var också en bidragande orsak. Krigen behövde finansiering och skatterna togs man från bönderna. Invandring av svedjebrukande finnar till Sverige och Norge pågick från slutet av 1500-talet fram till mitten av 1600-talet. Folket kom främst från Savolaxområdet. Skogsfinnar utvandrade också till Estland samt Ingermanland och Tver i nuvarande Ryssland. Under mitten av 1600-talet utvandrade också skogsfinnar till Delaware i Amerika

I Sverige och Norge bosatte sig skogsfinnarna i obefolkade orörda barrskogsområden bland annat i Värmland. Det var områden som inte hade något större värde för de svenska bönderna. Dessa områden låg ofta mycket isolerade och det bidrog till att den finska svedjekulturen kunde bevaras levande ända in i vårt århundrade.

Men när järnbruken krävde mer bränsle till sina ugnar uppstod en konkurrenssituation när det gällde skogen och svedjebränning. 1648 förbjöds svedjebränning och det tvingade fram restriktioner och finnarna var tvungna att gå över mer och mer till vanligt åkerbruk. Men det hindrade inte att finnarna i hemlighet bedrev svedjebruk i ödsliga trakter långt in i på slutet av 1800-talet. 

En befolkningsökning under 1800-talet ledde till att det blev svårt att försörja familjerna på de svårodlade markerna. Många sålde då till skogsbolagen och blev stället kolare eller arrenderade mark till jordbruk. Det ledde till att många innevånare fortsatte sin vandring för att hitta nya lämpliga skogsområden i Nordamerika.[9]  

Svedjebränning för råg och rovodling, hur går det till? 

Vid svedjebruk fälldes skog för att marken sedan skulle användas till odling av säd eller rotfrukter. Markens surhetsgrad gör att näringsämnen inte bryts ned så snabbt. Det hindrar växtligheten från att utnyttja kvävet i jorden. Genom att bränna marken så minskar surhetsgraden genom askans basiskhet. Detta tillsammans med värmen gör att mikroorganismerna stimuleras, kvävet frigörs så att växtligheten kan tillgodogöra sig näringen. Detta var en kunskap som skogsfinnarna hade med sig som de lärt sig av naturen själv, genom lång erfarenhet. Rågskördarna kunde bli mycket stora, men det varierade kraftigt. I Sverige och Norge plöjde man inte svedjorna och det förekom inte heller någon stenröjning

I en del fall användes marken senare till fast åkermark. I andra fall lämnades platsen efter skörden och naturen fick återhämta sig och utvecklas fritt då man drog iväg till nya marker.

Skördarna var ojämna. Under en tioårsperiod gav ungefär 2 år god avkastning, 3 år medelgod, och 5 år dålig avkastning och kallades då barkbrödsår då man fick ta till barkmjöl för att klara hushållningen. Risken att misslyckas med odlingen var stor. Regn vid olämplig tid kunde göra det omöjligt att så, vinden kunde likaså ställa till problem vid sådden. Frosten kunde komma för tidigt. Men detta var inga obekanta faror för skogsfinnarna. De kände sin natur väl.[10]  

Olika svedjemetoder

Det finns många olika svedjemetoder. Att svedja måste sättas in i sitt sammanhang och varierar efter samhället och den natur det praktiseras i. Vilken metod som var bäst lämpad berodde på klimatet och naturgeografin inom området. Huuhta var den viktigaste, effektivaste men också den mest krävande metoden. Naturligtvis förekom mellanting mellan dessa. Barrskogssved var vanligt bland savolaxbefolkningen och också i kolonier i Sverige.

Tvengsberg nämner i sin artikel ”Svedjebruk på finnskogen” [11] minst åtta olika metoder. Han beskriver fyra olika metoder som brukades i Östfinland.

1. Huuhta, som betyder storsvedjning användes i granskogsområden. Här såddes skogsråg, eller rotråg som det också kallas. Det finns variationer på huuhta. Det kunde ta från tre till sju år till skörd. Det krävdes mycket arbetskraft för denna teknik, minst 10-12 man. Här svedjades äldre gran eller blandskogsmarker på syd eller sydvästsluttningar. Där var den bästa marken. Gammal granskog har ett humuslager på mellan 20 och 40 cm som ligger på ett lager med svartjord.

Det var viktigt att området hade naturliga brandgator som vattendrag, myrar och/eller lövskog runt fallet. De största träden ringbarkades en tid innan. Det dröjde vanligtvis cirka fyra år från det att träden fälldes till att säden skördades. Efter att skörden hade bärgats övergavs sveden eller blev till ängsmark. Det kunde vara möjligt om marken var extra näringsrik att få två skördar från samma sved.

Den stora skörden utarmade jorden tillfälligt på fallet men trots det återhämtade sig marken snabbt. Gräset växte på marken redan året efter skörd. Genom bränningen blev marken lämplig för växtlighet som, gräs, örter, olika bär och svamp. På svedjemarken trivdes alla slags lövträd också alen som gynnar kvävebildning och som förbättrar jorden. Vilda djur som harar, rådjur och älgar och fåglar lockades till platsen. Det blev områden som gynnade biologisk mångfald. Lövskogen som fick sitt fäste på svedjefallet kunde efter 15 till 30 år brännas som kaskisved. Under denna tid användes marken till bete för boskapen som gick fritt i skogslandskapet. Lövskogen användes också till olika produkter i hushållet, till snickerier och arbetsredskap. Löv repades och torkades till vinterfoder. Björken användes till ved och till tillverkning av hushållsredskap, björknävern användes till skor, taktäckning, näverkorgar och andra näverarbeten, till ruskor för bastubad, till kvastar och liknande. Av björkaskan tillverkade man lut. Det dröjde mycket länge, sjuttio till nittio år, innan granskogen hade vuxit till sig på platsen igen 

Skörden blev ofta stor, det talas om tjugo till femtiofalt, men över hundrafalt var inte heller ovanligt. Orsaken till det var att fuktig mullrik granskogsmark är bättre odlingsmark och inte så mager som tallskogsmarken. Det blir dessutom mer aska av gran, eftersom den brinner mer fullständigt. Granen torkar också snabbare. När skördarna blev goda såldes överskottet av råg som handelsvara i städerna. 

Per-Martin Tvengsberg gjorde på 1970-talet odlingsförsök med några rågkorn som han hittade i en gammal ria på Grue Finnskog i Norge. Maximalt växte från ett korn 162 ax med i snitt 72 sädeskorn per ax alltså 12150 sädeskorn från ett enda korn råg! Sädesstråna blev upp till 2,5 meter höga. 

Eftersom ofta låg långt ute i de milsvida skogarna var det inte ovanligt att de hemlighölls. Det gjorde att man kunde slippa undan skatter.[12]

2. Kaski, där fälldes lövskog eller blandskog till risfall. Rågen som var anpassad till sådan sved var svedjeråg. Kaski var den vanligaste formen av svedjebruk utanför Finnskogarna. Den krävde inte så stor arbetsinsats som huuhtatekniken. Lövskog eller blandskog fälldes på sensommaren då löven var färdigutvecklade och då träden torkade snabbare. Marken täcktes av detta och eldades året därpå på försommaren. Man rullade tunga brinnande trästockar över marken så att all växtlighet skulle få kontakt med elden. Därefter såddes höstråg, rovor, potatis eller korn. Andra och tredje året såddes havre. En kaski kunde brukas upp till 6-7 år. En kaski gav skördar i storleken 8-15 falt. Den första skörden var riklig men marken utarmades för varje år och skördarna minskade.

3. Tulimaa, där lövskog svedjades. Tulimaa användes i ung lövskog eller blandskog. Skogen fälldes och spreds ut för att torka. Den brändes på samma sätt som kaski. Sedan såddes korn eller någon gång rovor. Andra året odlades havre, bohvete eller rovor. Sedan blev marken använd till betesmark. Efter några år växte lövskogen till och efter 20-30 år kunde den svedjas igen. Detta är en vanlig metod som har använts i Skandinavien sedan vikingatiden.

4. Pykällikömma, som var en mycket långsam metod där man först ringbarkade barrträden för att ge utrymme för lövträd att växa till innan bränningen. Denna svedjeteknik används i lövskog som tidigare varit barrskog. Barrträden barkades runt stammen så den torkade samtidigt som lövskogen växte upp, vilket tog 15-25 år. Detta gjordes också i tallskog som har för tunt mullager för att kunna användas till sved. Genom att träden slutade växa och fällde sina barr släpptes ljus ned till marken och gynnade de unga lövträd, gräs och växter på närmare markytan. Detta minskade också surhetsgraden i marken. När lövträden växt till sig tillräckligt brändes sveden och behandlades på samma sätt som kaski. De döda barrträden fälldes genom bränningen och de största träden som inte föll lämnades kvar. Detta påminde om en naturlig skogsbrand. Genom att en ny rågsort upptäcktes som tålde barrskogsmarkens sammansättning bättre kunde man få skördar redan efter fyra år. Det ledde till att huuhtametoden började användas i barrskogarna. Då behövde man inte ringbarka träden så lång tid innan sådd och skörd skulle bli möjligt. Men skogsrågen krävde mycket näring så ett risfall som bränts enligt huuhtametoden kunde oftast ge endast en skörd. Denna metod förekom sällan i finnskogarna då tillgången på granskog var god.[13][14][15]

Redskap

Redskapen som behövdes vid svedjande var få, en yxa och ibland en kratta för att mylla ned säden med. ”Om karelaren eller hans avkomling savolaxaren hade en yxa, ett spjut, en båge med pil, ett handnät, elddon, plogbillar, och en påse med råg och rovfrön, vilket allt kunde bäras i en ryggsäck så vågade han med sin hustru och barn slå sig ned i vilken urskog som helst. Han kunde taga sitt dagliga bröd ur barrskogen.”[16][17]

Beskrivning av huuhtametoden

1. Svedjebränning med huuthametod genomfördes vanligen under en fyraårs period men skörd kunde ibland tas redan efter tre år och ibland kunde det dröja mer än fyra år innan risfallet var i lämplig form att eldas. Svedjefinnarna utsåg en plats som passade till svedjande och platsen markerades i trädstammarna runt området. Det var viktigt att platsen låg där den tidiga nattfrosten inte kunde förstöra skörden. Skogen skulle vara gammal, frodig granskog som hade ett lager med barr och ris på marken. Man behövde mycket att bränna för att få ett bra asklager. Detta skulle efter bränningen ge näring och gödning åt säden. Ingen stenröjning gjordes i området. Första året fälldes träden i april då det fortfarande låg snö på marken. Innehöll fallet mycket lövträd valde man ibland att fälla lite senare då lövträden torkade snabbare. Träden höggs på ena sidan och genom att fälla träd mot de halvhuggna fungerade det som ett dominospel där träden drog med varandra i fallet och genom det sparades mycket arbete. Träden skulle ligga med topparna inåt fallet och rotändorna utåt. Träden kvistades efter fällningen för att få ett bra rislager som grund för bränningen. Trädstammarna fick därefter ligga ett år för att tryckas ihop och torka.

2. Under den tidiga våren året därpå höggs ett nytt svedjefall för ett kommande år. Svedjefallet från året innan brändes ibland på försommaren en första gång detta för att bland annat neutralisera barren och låta näringsämnen absorberades i jordlagret. Man valde en lugn och stilla dag. Hjälp från svedjelaget kallades in och ytterkanterna av fallet tändes på och elden spred sig inåt. Elden kontrollerades med vatten och grankvistar. 

3. Tredje vårvintern högg man ett nytt svedjefall. Svedjefallet från första året brändes under midsommartid och så snart som möjligt efter släckningen och innan regnet föll såddes svedjerågen. Det skedde så snart som askan hade svalnat tillräckligt. Kom regnet då var förutsättningarna mycket goda för att rågen skulle gro snabbt. Det kunde ske redan efter sex till åtta dagar. Hann regnet falla innan sådden, blev asklagret i markytan hårt. Rågkornen blev då liggande ovanpå och kunde inte gro. Fåglarna kunde då få ett riktigt kalas. 

Många stockar låg kvar efter branden. De smalaste användes för att hägna in området och för att stänga ute vilda djur som ville beta i området. Odlingarna lockade dem dit och därför sattes fångstanordning för fågel och annat vilt upp i närheten av svedjeområdet. De största stockarna togs åt sidan och användes senare till ved under vintern. 

På sveden odlades en form av tuvråg. Denna var lämplig eftersom den kunde utnyttja de näringsämnen som frigjordes i samband med bränningen. Även rovor kunde med fördel odlas på sveden det första året (då tuvrågen är tvåårig) inte tog så mycket plats. Rågen skulle sås mycket glest och orsaken till det var att varje korn bildar en tuva som behöver utrymme. Stenar, stubbar och berghällar bidrog till att det inte blev för tätt mellan plantorna. Värmen ackumulerades i stenarna och skyddade på så sätt grödan om det plötsligt blev frost. Den ojämna marken gjorde att det inte behövde dikas. 

Tuvrågen växte i en tuva. En och samma planta bildade stänglar under jorden. Denna tuva övervintrade då svedjerågen var tvåårig. Tuvrågen var livskraftig, tålde kyla och torka bättre än andra sädesslag och krävde mindre näring för att överleva och tålde övervintring. 

Under senhösten släpptes fåren in i sveden och de fick beta de tuvor som hunnit växa upp till ytan. Det bidrog till att varje tuva utvecklades ännu mer till sommaren därpå. Under försommaren året därpå växte det upp en mängd strån med ax från varje tuva. Det har gjorts odlingsförsök i nutid och det har visat sig att ända upp till över 100 strån kunde växa upp från ett enda utsädeskorn. 

4. På förhösten under det fjärde året skördades rågen. Skörden av svedjeråg blev oftast stor. Fick axen en chans att mogna kunde de ge sextiofalt till och med åttiofalt igen. Men det finns uppgifter på ännu större skördar. Rågen skars med skäror. Svedjefallen låg ofta långt bort från bebyggelse. Den stackades därför på platsen och transporterades hem senare under vintern på snön. Torkning av säden skedde på olika sätt. Ett sätt var att torka skörden i en torkria. Och dessa byggdes i närheten av svedjemarken. Det var också ofta det första huset som byggdes på den nya bosättningen. Den kunde också användas som bostad. 

Torkrior var uppförda på olika sätt. Man torkade säden liggande eller stående på stänger. Det var vanligtvis en ganska hög byggnad med kvadratisk form. I väggarna fanns öppningar för lufttillförsel. Dessa hade luckor som kunde skjutas för. Ugnen var placerad invid gavelväggen vid sidan av ingången och ugnsöppningen var vänd utåt rummet. Ugnen var låg men ganska stor. 

En konstant torkvärme krävdes under flera timmar. Brandfaran var stor i torkrian så rökgaskanalen täcktes med sten så att inte gnistor skulle leta sig ut.

Värmen spred sig uppåt och trängde sig emellan sädeskärvarna. Röken och fukten letade sig ut genom de öppna luckorna och uppe vid öppningar vid takfoten. Detta var ett effektivt torksätt. Det formligen bolmade ut fuktig rök ur öppningarna

Genom att torka och tröska säden där den skördades behövde man inte transportera hela skörden långa vägar. Den halm som blev kvar efter tröskningen kunde dessutom inte användas till djurfoder.

5. De föregående årens arbete med svedjande och skörd upprepades. Enklare bostäder började byggas i närheten av det första fallet och under det femte året hade marken börjat återhämta sig. Gräs och småbuskar började växa upp. Det blev betesmarker för boskap och andra vilda djur. Marken kunde också användas till ängsmark och höskörd. Efter sveden var det vanligt att det blev rikligt med bär på fallen som plockades och de öppna öarna som bildades i landskapet drog till sig vilda djur och fåglar och bidrog till den biologiska mångfalden i skogslandskapet.[18] [19] [20] [21]

Foto © Elinor Carlsson

Magin runt svedjebränning 

I den ursprungliga svedjekulturen i äldre tid fanns också en praktik av magiska handlingar och ordmagi knutet till svedjebruket. Dessa skulle säkra goda skördar och blidka skogens väsen. När man första gången tände eld på en sved ringade man in den och sparade ett träd åt skogsgubben mitt på sveden så att inte elden skulle sprida sig utanför sveden. Sveden skulle helst antändas med åskeld annars skulle man använda gnideld. Om elden ändå spred sig utanför sveden fanns det noiter som hade makt över elden och kunde kväva den med magi. 

Det var mycket som spelade in för att skörden skulle bli god. Det skulle vara lämpligt väder vidd sådd och skörd. Detta bidrog till att magiska riter utvecklades som skulle skydda svedjebruket. Som väl var så fanns det kunniga väderspåmän som kunde konsten att förutsäga den lämpliga tidpunkten för sådd. Genom att se på naturen, moln och himmel och stjärnhimlen på mörka kvällar kunde man förutsäga hur vädret skulle bli. Finnarna hade en trollformel som mot ovälkommet regn och de kunde också dela molnen med din täljkniv som skulle innehålla både järn och stål för att förhindra regn vid fel tidpunkt. Då föll regnet istället på grannarnas åkrar.

Åskan, Ylikäinen som betyder ”den som går över” sågs som något som gott som gav växt och skyddade det man sått. Åskeld fick inte släckas då drabbades man av ont. Om sommaren var torr och sådden hotades att torka bort kunde man tillverka en plog som sedan drogs på en torrlagd bäcks botten. Det mullrade då bland stenarna. Det skulle locka fram åskans mullrande trodde man. 

Man försökte förebygga redan innan första trädet fälldes genomfördes olika symboliska handlingar och läsningar. Man skulle gå runt svedjelandet tre gånger, en gång medsols och två gånger motsols. Den första säd som skulle sås skulle först passera genom en björnstrupe, rovfröet genom ett ormgap. Man skulle välja dagar som ansågs speciellt lyckosamma speciellt för de olika tidpunkterna för bränning, sådd och skörd. Vid skörden skulle de sista stråna lämnas till huvudkudde åt Peltopekka, kornets gud. Öl hälldes ut till honom mot hans törst och i gengäld skulle han hålla svartrosten borta. Redskapen skulle välsignas med böner så inte illasinnade män skulle komma och förstöra skörden. Skyddsmedel som salt och kvicksilver användes. Salt ströddes på marken. Kvicksilver förvarades i en vingpenna och doppades i jorden vid sådden för bättre växtlighet och som skydd mot trolldom. Men också efter skörden var magi nödvändigt för att skydda mot eldsvådor, skadedjur och tjuvar. För att hålla råttorna borta skulle man ta tre stenar som man hållit i munnen och lägga i en triangel i ladan medan man läste en trollformel. Man lade också de två första kärvarna i kors inne i ladan.

Alen var ett vanligt träd som växte på mark som använts för svedjebruk. Alen var ett heligt träd för skogsfinnarna och användes i många symboliska riter. Alen symboliserade blodet i den finska trolldomen. Björken och rönnen användes också inom magin som botemedel och skyddsmedel.[22] [23]  

Svedjebränning, positiv eller negativ påverkan på naturen

Svedjebruket medförde att skogslandskapet fick en mosaikartad karaktär med större inslag av lövskog och yngre träd. Svedjandet gav också bra bete till boskapen och goda jaktmarker.

Det har framförts åsikter om att svedjebränning utarmar naturen och påverkar den negativt samtidigt har fördelen med skogsbruk för papperstillverkning och nyplantering förespråkats som en effektiv och god metod för skogsförnyelse. Det kan ha sin grund i konkurrensen om skogsområden då med kommersiell vinning i tankarna. Stora skogsbolag som vill göra vinster genom ett effektivt skogsbruk ligger ofta bakom sådana åsikter. En viss sanningshalt finns i påståendet men då gäller det kommersiell svedjebränning som blev vanligt på 1800-talet i Finland. Det var stora företag som brände stora områden av skog i vinstsyfte. Detta är ett slag av svedjebränning som inte har samband med den ursprungliga svedjekulturen. [24] Svedjebränning i normal skala för husbehov verkar inte ha påverkat naturen negativt, tvärtom. Det var för det första ett utnyttjande av naturens resurser som inte var permanent. Naturen förändrades tillfälligt som efter en naturlig skogsbrand. Det enda som skilde var att träden fälldes och torkades innan bränningen. Men det var vanligt att man lämnade kvar träd på fallet som fick stå kvar bland annat trädet som sparades till skogsgubben. Här kunde insektslarver som var anpassade till brandkultur utvecklas. Det gjordes inga utdikningar, eller bearbetning av jordlagret som inom jordbruket. Stenar och stubbar fick ligga kvar och det bidrog till en naturlig utdikning då överflödig fukt sökte sig ned under hålorna

Redan året efter bränningen började gräset och andra brandanpassade örter växa på fallet. Det är också vad som inträffar efter en naturlig skogsbrand. Olika vilda djur som harar, rådjur och älgar och fåglar lockades till det goda betet och alla småinsekter som trivdes där. Det blev områden som gynnade biologisk mångfald. De svedjande bönderna bidrog till att den bilogiska mångfalden ökade och skapade nya biotoper med nya växtsorter i de skogsområden de hade brukat. Skogen förnyades på ett naturligt sätt, jordlagret renades och friska nya växter grodde. 

Skogsmarkens surhetsgrad gör att näringsämnen inte bryts ned så snabbt. Det hindrar växtligheten från att utnyttja kvävet i jorden. Genom att bränna marken så minskar surhetsgraden genom askans basiskhet. Detta tillsammans med värmen gör att mikroorganismerna stimuleras, kvävet frigörs så att växtligheten kan tillgodogöra sig näringen. Detta var en kunskap som skogsfinnarna hade med sig och som de lärt sig av naturen själv, genom lång erfarenhet. 

Rågskördarna kunde bli mycket stora, men det varierade kraftigt Den stora skörden utarmade jorden tillfälligt på fallet men trots det återhämtade sig marken snabbt. Genom bränningen och den kemiska förändringen i humuslagret blev marken lämplig för växtlighet som, gräs, örter, olika bär och svamp. På mark som svedjebränts trivs också alla slags lövträd, däribland alen som genom sitt växtsätt förbättrar jorden och gynnar kvävebildningen. Lövskogen som fick sitt fäste på svedjefallet kunde efter 15 till 30 år brännas som kaskisved. Under denna tid användes marken till bete för boskapen som gick fritt i skogslandskapet. Lövskogen användes också till olika produkter i hushållet, till snickerier och arbetsredskap. Löv repades och torkades till vinterfoder. Björken användes till ved och till tillverkning av hushållsredskap, björknävern användes till skor, taktäckning, näverkorgar och andra näverarbeten, till ruskor för bastubad, till kvastar och liknande. Av björkaskan tillverkade man lut. [25]

Det dröjde mycket länge, sjuttio till nittio år, innan granskogen hade vuxit till sig på platsen igen, som också är fallet med naturlig skogsbrand. Skogsfinnarna levde tillsammans med naturen på ett naturligt sätt och använde en naturlig metod för att odla sin föda genom att efterhärma naturens egen förnyelseprocess då de lärde sig kontrollera och behärska skogsbrand. 

Vad gör man idag för att rädda skogen? 

Det är ett stort problem att återställa den naturliga balansen i skogsmarkerna. Trots att utarmningen av den biologiska mångfalden har uppmärksammats så är faran den att det inte går att påverka nämnvärt de närmaste decennierna. Något som har förändrats är att skogsbruket ändrat sina brukningsmetoder i positiv riktning. Man börjar nu tänka i banor att lövträd ska lämnads kvar i barrskogsbeståndet. Vid miljökonferensen i Rio 1993 var Sverige var med och beslutade att bi skulle skydda den biologiska mångfalden och stoppa den pågående utrotningen av arter. Regeringen har lagt fram en proposition om hur detta ska kunna genomföras. Ett beslut var förbud mot markavvattning i södra Sverige och ett generellt biotopskydd. Ett sätt att benomföra detta på är att bilda fler naturreservat och när storskalig teknik ska användas bland annat i skogsbruket måste en miljökonsekvensbeskrivning lämnas. Att köpa in mark för nya naturreservat kan leda till problem då ägarna till marken inte fått tillräcklig information om hur viktigt det är för kommande generationer med en långsiktig hållbar utveckling. Länsstyrelsens miljöenhet har köpt in reservat i Värmland som de sedan utsatt för skogsbrand och detta har lett till skogsägares protester för att de inte har fått tillräcklig information om varför. De ser det som meningslöst att sälja sin skog för att den sedan ska brännas ned.[26]

Miljömål i Värmland

Länsstyrelsens miljömål i Värmland är i syftet att bevara den biologiska mångfalden i skogsmarkerna att fem procent (ca 65 000 ha) av länets produktiva skogsmarksareal bör skyddas mot normalt skogsbruk och att detta ska uppnås senast år 2020. För att skogslandskapet ska få tillbaka sin variation och livskraft bör öar av fridlysta områden kombineras med anpassat skogsbruk med inslag av bränder.

Torrläggningen av länets sumpskogar bör minskas och värdefulla våtmarker skyddas. 

Skogsbruket skall utveckla alternativa brukningsmetoder som självföryngring, plockhuggning och blädning för att bevara naturvärden i sumpskogar, raviner m.fl. miljöer och hänsyn mot kulturlämningar i skogen skall förbättras. De kvarvarande vildmarksområdena ska skyddas genom att vägar och bebyggelse undviks inom dessa områden. Utbyggnaden av skogsbilvägnätet ska också begränsas. Miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) skall upprättas inför varje större arbetsföretag.[27]

Nationella miljömål

Några av de nationella miljömålen går ut på att försöka bevara områden med olika naturtyper och prioritering för skydd av urskogar, våtmarker och vissa naturtyper i odlingslandskapet. Det är viktigt att mångfalden i flora och fauna bevaras. Växt- och djursamhällen bör bevaras så att de naturligt förekommande växt- och djurarterna i landet ges förutsättningar att utvecklas och leva i områden som är naturliga och som ger ett livskraftigt bestånd. Skogsmarkernas naturliga produktionsförmåga är något som måste försöka underlättas. Detta måste tas hänsyn till i skogsbruket. Hållbar utveckling måste tas med i beräkningen för att också ge en hållbar avkastning. Hotade arter och naturtyper skall skyddas.  

En handlingsfrihet i skogsproduktionens inriktning skall ges.[28]  

Länsstyrelsen i Värmlands miljöstrategi

I samverkan med Naturvårdsverket har en rullande treårsplan för säkerställande av skog utarbetats. Länsstyrelsen har påbörjat arbetet med reservatsbildningar.   Värdefulla småbiotoper i skogsmarken skyddas med stöd av naturvårdslagen. Länet har ett särskilt ansvar för skogsbiotoper som gammal granskog, sumpgranskogar, lövrika barrskogar, ravinskogar, lövskogar i Klarälvdalen och skärgårdsskogar. De kommande årens insatser inriktas på dessa. En del i miljöstrategin är att föreslå regeringen att införa tillståndsplikt för byggande av skogsbilvägar. Information och utbildning om det betydelsefulla i att bevara kulturlämningar i skogen ska också genomföras tillsammans med skogsvårdsstyrelsen. 

Länsstyrelsen skall snarast upprätta en lista över indikatorarter för "ansvarsbiotoperna".[29]

Avslutning 

Efter att ha läst de miljömål som finns för skogsbruket och bevarandet av den biologiska mångfalden får man en inblick i att problemet är uppmärksammat. Ett inledande arbete är på gång där det bland annat finns planer på att använda skogsbrand inom vissa naturreservat i Värmland för att skapa naturliga förutsättningar för en biologisk mångfald. (brevet) Att köpa in mark för nya naturreservat kan leda till problem då ägarna till marken inte fått tillräcklig information om hur viktigt det är för kommande generationer med en långsiktig hållbar utveckling. Länsstyrelsens miljöenhet har köpt in reservat i Värmland som de sedan utsatt för skogsbrand och detta har lett till skogsägares protester för att de inte har fått tillräcklig information om varför. De ser det som meningslöst att sälja sin skog för att den sedan ska brännas ned. Bättre information till berörda parter är viktigt. [30](TV-reportage, folkhemmet)

Den tidiga skogsfinska kulturen visade respekt för naturen och de anpassade sig till de omgivningar de arbetade i. De hade stor kunskap i hur naturen påverkades av svedjebruket och hade kunskap och vishet när det gällde att ta till vara vad naturen bjöd, en kunskap nedärv från många tidigare generationer. De levde i ekosystemet som en del av helheten och hade ingen tanke på kommersiell vinning eller effektivitet. Blev skördarna dåliga valde de andra alternativ som naturen bjöd för att få föda som barkmjöl till exempel. Naturen och dess krafter var en del av dem och de levde respektfullt i symbios med naturkrafterna som de i många fall personifierade och tog hjälp av vid svårigheter. 

Det vi borde göra idag är att försöka sätta oss in i känslan för naturen som de hade, att naturen är en del av oss och vi är en del av den. Vi vill vara friska och starka och må bra och det är något som vi också borde se till att naturen får en chans att göra. Det är vi som har förorsaka att naturen mår dåligt idag. Ett sätt kanske är att tillåta att naturliga skogsbränder får breda ut sig på ett naturligt sätt och genom det förnya våra skogar naturligt utan vårt ingrepp. Det är troligtvis inte något som stora skogsbolag skulle tycka var en bra lösning men i längden är det något som gynnar även dem.

Elinor Carlsson. Kommunikatör
(Fil.kand. media och kommunikation)

Kontakt

Creative Commons gäller endast textmaterialet, inte bilder.

Källförteckning

Litteratur

Elam, L. Hungrarnas skog i Dalby socken, 1992, Universitetet i Linköping

Gothe. R, Från trolldomstro till kristendom, 1993. Finnbygdens förlag & Antikvariat, Mora och Hjältanstorp

Larsson. Bo (red). Svedjebruk och röjningsbränning i Norden – terminologi, datering, metoder. 1995, Nordiska museet, Stockholm

Larsson, E (red) Föränderlig natur, Sveriges natur 1991, Naturskyddsföreningen, Stockholm

Larsson, E (red) Biologisk mångfald, Sveriges natur 1990, Naturskyddsföreningen, Stockholm

Skarderud, A.L, (red) …en gräns av annat slag, Finnskogen/Finnbygden, 1987, Dalaförlaget, Malung

Turesson, G. Värmländska kulturtraditioner 3,1964,Tidens förlag, Stockholm

Värmland förr och nu 1953, Vilkuna Kustaa, ”Varpå beror den finske svedjebondens kolonisationsförmåga”, Värmlands fornminnes och museiförening, Karlstad

Tidskrifter

P. M. Tvengsberg. ”Svedjebruket på Finnskogen”, Värmländsk kultur, Årgång 2, 1981, nr 2

Internet 

Fotnot 1. http://www.s.lst.se/miljo/miljohot/index

Fotnot 5. http://www.genealogia.fi/finnsam/skogfinn

Fotnot 9. http://www.genealogia.fi/finnsam/skogfinn

Fotnot 20. http://www.genealogia.fi/finnsam/skogfinn

Fotnot 26. http://www.s.lst.se/miljo/miljohot/index

Fotnot 27. http://www.s.lst.se/miljo/miljohot/index

Fotnot 28. http://www.s.lst.se/miljo/miljohot/index

Fotnot 29. http://www.s.lst.se/miljo/miljohot/index