FilosoFunderingar

Egna funderingar och andras

Från naturmänniska
till
kulturmänniska

Tankar kring Adam, Eva och syndafallet
av Elinor Carlsson

Kristendomen har fått en enormt stor betydelse för västerlandets utveckling och kultur. Man kan fråga sig om bibeln verkligen har blivit en källa till förståelse eller om den istället är en bok som rättfärdigar de övergrepp vi gör mot naturen. Har den lyckats påverka oss så att det vi gör mot naturen är detsamma som religiösa handlingar godkända av Gud. Är det så att miljöproblemen har sitt ursprung i vår syn på det fysiska, andliga och religiösa. Vad i vår kultur är det som har påverkat oss att behandla Moder jord som vi gör?

Den bibliska myten om Syndafallet kanske har sin upprinnelse i när kulturmänniskan föddes ur naturmänniskan. Ofta får man höra när man talar om naturmänniskor att de är som apor som hänger i träden och äter nötter. Men så var det inte, långt ifrån. När människan var jägare och samlare levde hon nära djuren och var beroende av vad naturen kunde ge. Det krävde en enorm kunskap om den miljö hon vistades i. Människa såg inte sig själv då som något högre än djuren, snarare tvärtom. Gamla jaktmyter berättar vad det handlade om. Det handlade om ett förbund mellan djurens, naturens och människornas värld.

Många tror att det krävdes åtskilliga timmar att samla in vad man behövde för att överleva, men det har visat sig att det istället är vi i vår tid som är lurade. En jägare/samlare klarade av att tillgodose sitt behov på endast två timmar per dag. Resten av tiden kunde hon ägna åt annat, tillverka redskap och konstfullt utsmyckade bruksföremål. Idag måste vi arbeta i "slaveri" minst åtta timmar om dagen. Vi har bundit ris åt vår egen rygg genom att skaffa oss så många tillhörigheter som vi måste betala i tid för att få äga.

I jaktmyterna berättas att de infångade djuren avstår frivilligt från sitt liv. Till exempel så talas det i samernas björnmyter om hur björnen kastar sig på spjutet i samerna björnjakt. Djuret och människan vet att djuret och naturen är något mer än sin fysiska kropp. De är övertygade om att villebrådet kommer att återuppstå. Därför förekommer det i vissa jaktriter att man rituellt återupplivar djuret. För samerna var dessa riter förbundna med björnen, för amerikanska indianer som levde på slätterna var det bisonoxen. I Sydafrika är elandantilopen det främsta djuret. 

Att leva i enlighet med naturfolkens religioner leder till ett liv i harmoni med naturen. Naturfolken strävade aldrig efter att kontrollera naturen och såg den inte som något ont. De tackade naturen och djuret för den mat de fått.

 I den bibliska myten blir däremot marken förbannad. Den blir betraktad som något ont. När människan började odla jorden betedde hon sig inte längre som en naturmänniska, en jägare och samlare eller som ett djur som man gärna vill beteckna det idag. Hon fjärmade sig istället från naturen. Hon blev beroende av naturen om den ville ge regn eller sol så det hon odlat skulle växa. Istället för att leva i harmoni med naturen och tacksamt ta emot vad den gav, tog hon ett steg ut ur den och försökte att själv bli sitt livs skapare och uppehållare. Är det, det som orden om markens förbannelse innebär? 

Kristendomen åtskiljer människa och djur. Människan är den högst stående och hon skulle lägga jorden under sig och råda över djuren. Människan är med andra ord satt av Gud till trädgårdsmästare över skapelsen. Innebär det att människan nu tog över Guds roll och fick som mål att utveckla skapelsen istället för "honom"?

Enligt kristnas synsätt är människan Guds skapelse och låter sig styras av det. Den kristne visar passiv hängivenhet och har ingen egen vilja vilket innebär att de låter något annat styra hur naturen ska uppfattas. Motsatsen till att låta andra styra vår uppfattning av naturen är upplevelsen av naturen som ett sant kärleksförhållande där man fortfarande är en egen person med egna tankar och känslor samtidigt som man går upp i naturen och blir ett med den.

Syndafallet

Bibeln inleds  med  två olika skapelseberättelser. Myten om hur jorden skapades beskrivs mycket fåordigt. Varför kan man undra? Var det inte så viktigt? Hur kan dessa små korta berättelse i början av bibeln ha fått så stor betydelse och blivit en så central fråga i Västerlandet?   

Bibeln består egentligen av en mängd böcker skrivna av olika författare alla med olika gudsbild och uppfattning av världen. Det var i Alexandria några hundra år efter Kristi död som det bestämdes genom röstning vilka böcker som skulle ingå i det vi idag kallar Bibeln. Hela bibeln handlar om skilsmässan från Gud och naturen och hur människan önskar komma tillbaka till den förlorade naturen, eller "paradiset". I Gamla Testamentet talas det om en sträng Gud och lagar som ska följas. I Nya testamentet har lagen upphävts och genom att gå upp i Kristus ska vi bli vi förlåtna. För vad?

Att göra en lära av myten om syndafallet är vår kulturs stora problem. Det är därför vi behandlar varandra som vi gör idag. Vi ser våra handlingar som synd när det egentligen är motsatsen. Det måste väl ha varit positivt för kristendomen att Adam och Eva vaknade upp och blev medvetna. Hur var det innan de vaknade upp? Fanns det andra människor innan Adam och Eva, människor som inte var medvetna om att de syndade? Vad nu synd är?

Man kan undra varför vi fick ett språk, var det för att förstå varandra eller för att missförstå varandra? Hur fungerade det innan språket kom till? Har vi alltid haft ett ljudspråk eller talade vi tidigare med gester?
Vad har hänt med oss efter att boktryckarkonsten uppfanns? Hur påverkar det oss, allt det vi läser? Hur har det som nedtecknats av andra påverkat oss genom historien. Har vi flyttat in i orden och beskrivningarna av naturen istället för ut i upplevelsen av naturen?

Adam och Eva var med största sannolikhet inte de enda människorna som levde på jorden vid tiden för syndafallet. Plötsligt hände det något mellan dessa två människor som bodde på en plats som i bibeln kallas Lustgården. Eva bjöd på en frukt från Kunskapens träd på gott och ont i och med det fick de ta steget ut från naturen som tidigare gett frikostigt och villkorslöst till kulturlandskapet där det krävdes en insats av människan för att naturen skulle ge. Kulturmänniskan såg dagens ljus. Naturen började upplevas som ett hot, något man måste behärska och lägga under sig för att naturen själv inte skulle ta över och dräpa människan. Kulturmänniskan litade och litar inte längre på naturen, att den ska kunna ge någon trygghet. Idag beror det till största delen på okunskap just om naturen och dess resurser.

Kunskap var utgångspunkt för handlingen. De blev syndare i kristendomens ögon  eftersom de valde att vilja veta. Men att bara plocka ett enda äpple räcker inte, då får man bara ett fragment av kunskap. Man måste äta av alla äpplena på trädet för att få en sann helhetsbild. Men att vinna kunskap kan också leda till problem, problemet att veta exakt när vi ska handla när vi ser att någonting går snett. Hur mycket måste vi veta för att handla? 

Vilket ansvar har kristendomen i hur vi i Västvärlden handlar med våra resurser? Räcker det med att vi hänvisar till bibeln och Gud, att Gud säger att vi ska lägga jorden under oss och att vi då också har rätt att göra vad vi vill med jordens resurser?

När Adams och Evas ögon öppnades och det insåg att de var nakna, kan det ha inneburit att de insåg att de inte var djur med päls. Adam och Eva började se sig som något avskilt från djuren och naturen. Jag Eva, du Adam. Det mänskliga Egot föddes i det ögonblicket. De försökte skyla sina könsorgan. Det var bara huvudet som fick synas, det intellektuella. Det var då nakenhet i syndamening uppstod. Det sexuella var helt plötsligt skamligt och likställdes med djurisk drift, något som bara djur höll på med. De måste ta avstånd från sin sexualitet, den hotade att dra dem tillbaka till naturen. Kroppsarbete blev också det sämsta som människan kunde syssla med. 

Sexualiteten blev syndabelagd

Sexualiteten blev syndabelagd. Den blev egocentrerad och vulgariserad vilket den fortfarande är i Västvärlden. Vi vill ju inte betraktas som en del av naturen, som djur som utför djuriska handlingar och som drivs av djuriska drifter. Vi måste ju komma ihåg att vi är herrar över naturen! Det gör att vi tar avstånd också från det naturliga. Vi odlar starka egon med samveten, vi ser objektivt på verkligheten, vi blir trädgårdsmästare. Vi avskaffar den sunda sexualiteten. 

Naturfolk har tvärtom en mindre tyngdpunkt på egot, de upplever sig själva som en del av stammen de tillhör, samtidigt som de ÄR stammen. Synden kanske bestod i att vi avgränsade oss från varandra och från det vi kallar Gud och bildade en rad avskilda egon. Det som borde vara vårt egentlig mål är att uppge vårt ego, inte genom att upphöra som person utan istället förenas med allting omkring oss.

Här i västvärlden lägger vi tyngdpunkten på den Starka Individen. Allt börjar med att jag handlar. Det är detsamma som att människan gör sig själv till Gud och i och med det måste ha tillräcklig insikt för att kunna handla rätt. Motsatsen är att ingå i naturen som en del av den, men inte passivt. Naturen är inte i sig passiv, den är istället i  ständig rörelse, produktion och förändring.

Kunskapen och Jaget är kulturbetingat. I vår kultur är det viktigt att ha objektiv kunskap utan känslor. Hur mycket kunskap om livet behöver vi för att veta om det är värt att leva? Som vi uppfattar det här i Västvärlden är "Naturen" utanför naturen, det är något som uppfattas objektivt. Människan försöker hela tiden klättra upp och se på världen utifrån. Hon inser inte att hon egentligen befinner sig i världen, i naturen som en del av den. 

Vår kropp betraktas också objektivt, som något skilt från oss och från omgivningen. Hur många här i Väst är nöjda med sin kropp? Vi matas ständigt i media om hur viktigt det är att bli smalare, vackrare, friskare, yngre. Vi vill helst ha ett evigt, ungdomligt liv. Det här leder till att vi vill befria oss från kroppen. Det är det här som föder ytterligheterna anorexi och fetma. Vi ser vår kropp som ett objekt, som något avgränsat. Vi mår illa av att vara i en kropp som inte duger.

Jaget, ett avgränsat objekt

Vår kulturbild av Jaget är att vi är ett avgränsat objekt. Vi vill ha evigt liv. Vi fick inte det i Edens lustgård. Gud blev arg och körde ut våra förfäder innan de åt av trädet som skulle ge evigt liv. Är det vad vi fortfarande strävar efter? Total kunskap och odödlighet? Vi vill fortfarande tro på paradismyten och få önskan om ett evigt, ungdomligt liv med friska, vackra, fullkomliga kroppar uppfylld. Men var finns egentligen kroppens avgränsningen? Var går kroppens gräns? Materien i vår kropp skulle få plats på en knappnålsudd. Resten av oss är rörelse, energi, förändring. Vad är det som säger att vår kropp slutar eller börjar där hudytan finns.
Vi sänder ut energier från vår varelse långt ut i universum.

Var går livets gräns? Döden är egentligen något som vi har hittat på i vår kultur. Att dö är enligt buddhismen att födas. Vad är döden egentligen? Är det kanske så att vi egentligen redan har evigt liv? Det enda som dör då vi upphör som människor är vårt Ego. 

Vi är idag alienerade från naturen. Vi är rädda. Även de som engagerar sig i miljökampen ser naturen utifrån som ett objekt. Efter att vi blev utkörda från paradiset upplever vi naturen som ett hot. Om vi inte tvingar naturen att ge ifrån sig föda så kommer vi att hungra eller frysa ihjäl.   

Vårt mål bör vara att bli ett med naturen, att våga lita på naturen igen, våga bli naturliga, och en del av naturen istället för att se och uppleva den som något objektivt. Vi bör också försöka kasta av oss paradismyten och syndafallsmyten och återta vår rätt att få vara människor, naturliga människor i samspel med en naturlig omvärld. © Elinor Carlsson 2003

- Index - Innehåll - Filosofi- Egna funderingar och andras- Några artiklar-