Den nya gudsbilden - Förförare istället för förgörare

Min Gud är inte din Gud

Vad eller vem är egentligen Gud. Kan det vara så att Gud är skapad till människans avbild istället för att Gud skapade människan till sin avbild? Om du tror på Gud hur föreställer du dig honom? Jämför du din gudsbild med din nästas i din församling så kommer du att upptäcka att din gudsbild skiljer sig frånde andras trots att ni tillhör samma trosamfund. Det är inte ovanligt att bygga sin egen gudsbild utifrån de personer man har att relatera till i sin närhet. I min föreställningsvärld var Gud, när jag trodde på honom, mycket lik min far, den stränge potentaten. Din gudsbild kanske ser helt annorlunda om du har vuxit upp med en snäll, omhändertagande och vänlig pappa. Denna skillnad gör också att din trosuppfattning skiljer sig från de andras inom samma församling.

Är det så att Gud kan ta hur många olika skepnader som helst i vår föreställningsvärld? Om vi som person behöver fasta gränser skapar vi en sträng Gud, om vi känner oss ensamma och ledsna och behöver kärlek och trygghet skapar vi istället en vänlig gudsbild i vår föreställningsvärld. Om vi behöver en Buddha skapar vi en Buddha, om vi behöver en Krishna skapar vi en Krishna, eller om vi behöver en gud som Allah så skapar vi vår bild av honom i vår föreställningsvärld. När det är så är det lätt att förstå att inte någon av oss kan ha ensamrätt på vem Gud är och utesluta eller förneka andras rätt att ha sin personliga gudsbild vare sig du är kristen, buddhist, muslim, jude eller ateist.

Den nya gudsbilden - En förförare istället för förgörare

Guds namn Jahve på hebreiska, betyder "förstöraren". Jahve, Bibelns gud framställs också som en nedbrytande Gud. Inom dagens kristendom ser man oförstående på de som påstår att Gud är krigisk, hatisk, självisk, svartsjuk, lynnig, någon som dödar till och med kvinnor och barn och som ser ned på kvinnan. Men det är så som Gud Jahve framställs i Bibeln, framförallt i Gamla Testamentet.

Det är lätt att som troende sätta på sig skygglapparna och undvika de bibelställen i Gamla Testamentets som beskriver en sådan gudsbild. När man talar med kristna framställer de istället Gud som en kärleksfull, tröstande fader som man kan hålla i handen när allt känns svårt. De vill inte kännas vid de andra egenskaper som Bibeln visar att Gud har. Ändå bekänner de sig till kristendomen som grundar sina läror på Bibeln.

De fundamentalistiskt kristna har en än strängare syn på Gud. De låter hela Bibeln verka i deras liv och ser Gud som en domare, en Gud som kan förinta människan om hon inte lyder honom. Den bilden är närmare den gudsbild som Bibeln framställer.

Har de som anser sig tillhöra kristendomen men som inte är fundamentalistiskt troende skapat sig en ny gudom? I så fall är det en gudsbild som inte överensstämmer med Bibelns läror. Då vore det rimligt att ge även religionen ett nytt namn?

Kan vi alltid lita på Gud?

Kan vi egentligen lita på Bibelns Gud? Det är lätt att förlora tilliten till Gud när vi inte kan vara säkra på Guds trygghet, eftersom Han enligt de personer som skrev Bibeln enligt sin föreställningsvärld, när som helst kan ta sin hand ifrån oss när han vill pröva vår tro. Kan man känna trygghet inför en biblisk gudsbild som först kräver lydnad av oss om vi överhuvudtaget ska få omsorg och kärlek?

Föräldrar kräver inte att barnen måste uppfyllas vissa villkor för att de ska bli älskade och omhändertagna. Föräldrakärlek är villkorslös. Är människan bättre på att älska sin avkomma än den bibliske Guden? Det är osunt att ha en tro och en gudsbild som gör oss osäkra på vårt eget värde och osäkra på om vi ska få Guds omtanke.

Vi har fått lära oss genom årtusenden att vi inte duger, att vi är syndiga varelser med svarta fläckar i vår själ, att vi inte kan få förlåtelse utan att vända oss till Kristus. När vi har en sådan uppfattning om oss själva lär vi oss också att hemlighålla våra misstag och vårt verkliga jag inför andra. Vi vill inte avslöja vårt ”svaga, syndiga inre”. Det kan leda till att vi känner oss mycket ensamma. Vi vågar inte komma nära någon annan, som kanske avslöjar vilka dåliga människor vi egentligen är.

Det kan ta mycket lång tid att bryta ned ett flertusenårigt invant religiöst samhällsmönster. När vi inser att den bibliska gudstron istället för att hela oss, sårar och raserar vårt inre och vår självbild så förstår vi att den bibliska gudsbilden inte är bra för oss. Den tro som bygger på Bibeln blir ofta osund och dysfunktionell.

Men uppfattningen om människans synd och ofullkomlighet finns inte bara inom religionens sfär utan påverkar hela vårt samhälle fortfaranden idag. I vårt samhälle är det de sjuka, de fattiga, de som hamnat i utanförskap, de som har det svårt som betraktas som svaga, mindre värda och kostsamma människor. Samhället gynnar bara de som kan producera, som kan prestera, de som ”lyder”. De får omtanke och omsorg. Villkorad omtanke. De sjuka, de fattiga, de som betraktas som svaga hamnar längst ned i samhällets hierarki.

När vi inser vad det är som påverkat oss och hela samhället i årtusenden förstår vi också varför så många idag har så dålig självkänsla. Vi behöver bygga upp en egen inre tillit och trygghet som bygger på att vi duger som vi är, vi är värda att älskas även om vi är sjuka, fattiga eller misslyckas ibland.

Synd - och skuldfällan skapas

Upplevelser som skam, skuld, rädsla, och kritik är några av de vanligaste bakomliggande orsakerna till att människor får psykiska och fysiska hälsoproblem idag. Vi lär oss vad vi ska tro och tänka om oss själva från det vi är små. Om vi dessutom växer upp i en religiös miljö där vi får lära oss att vi är syndiga och inte kan bli tillräckligt bra utan att underkasta oss Gud och få hans hjälp, lär vi oss också att se på världen på samma sätt som de generationer före oss och vi tror att det är verkligheten. Men det är inte bara inom kristna familjer dessa negativa mönster upprepas utan det genomsyrar hela vårt samhälle och sträcker sig långt tillbaka i tiden till de tre stora dysfunktionella världsreligionernas födelse, judendom, kristendom och islam som alla ursprungligen bygger på ett patriarkaliskt styressätt, på makt och förtryck.

När man lever i närvaron av en biblisk, dominant Gud skapas begreppen synd, skuld, skam och rädsla. Religiös tro skapar rädsla, en rädsla för att inte göra tillräckligt. Därför väntar man sig ett straff i någon form. Det finns ingen som är syndfri enligt Bibeln. De överordnade i olika religiösa rörelser vill gärna påpeka medlemmarnas synder och skyldigheter istället för att uppmuntra och berömma. Du får veta att du inte är tillräckligt bra, att du är en syndare. Enda vägen att bli räddad undan den bibliske Gudens dom är att lyda och underkasta dig Jesus och Gud.

När vi växer upp behandlar vi oss själva som vi blev behandlade av våra föräldrar eller den religiösa rörelse vi tillhört. Vi kritiserar oss själva, tycker att vi inte duger eller känner skuld för att vi inte gör tillräckligt. Om våra föräldrar eller ledaren i rörelsen inte berömde eller uppmuntrade oss, har vi svårt för att berömma oss själva eller ger oss själva uppmuntran.

Vi har indoktrinerats i tvåtusen år att vi inte duger! Det här tror vi om oss själva även om vi inte har en gudstro. Vi har påverkats under så lång tid att tänka dessa tankar, att vi är syndiga och att vi därför står i skuld, så det är inte förvånande att vi tror att det är en sanning. Det är föreställningar som genomsyrar hela vårt samhällsystem.

När man belägger en människa med egenskaper som synd, skuld och rädsla leder det till att personen förlorar sitt självförtroende, sin självkänsla och överger sitt eget personliga liv. Människan blir ingenting utan sin Gud. Nedvärdering av en människa är en mycket effektiv metod för att behålla makt och kontroll över en individ och genom det över en hel folkmassa. Är det därför de kristna oroas av de som bryter sig loss från maktspelet och vågar ta ansvar för sitt eget liv?

Det går att bryta sig loss från en 2000 år lång tid av indoktrinering. Tankens kraft är stor. Egentligen är det så att ingen har makt över oss, vi kan själva välja vad vi vill tänka. Vi kan välja om vi vill bjuda in andras tankar i vårt tankeliv, vi kan välja om vi vill underkasta oss och låta någon annan ta över våra tankar eller om vi vill tänka själva.

Vi skapar vår egen värld genom vad vi väljer att tänka. När du väljer att tänka att du är syndig och bär på skuldkänslor, därför att du har läst det i en religiös bok, innebär det istället att du bara tänker vad någon annan tänkt och skrivit ned före dig. Det är inte ditt direkta möte med Gud som har gett dig tankarna. Det är någon annan människa som orden kommer igenom. Därför kan du inte med säkerhet säga att det är vad Gud förmedlar. Det är egentligen bara vad en annan människa tänker som förmedlas till dig.

Om du väljer att tro att det finns ett helvete, att Gud kommer att straffa dig eller att det kommer en Domens dag, då blir det verkligt för dig och du kommer också att få dras med känslor som ångest, skuld och rädsla. Om du väljer att tro att för att duga i samhället måste du vara en högpresterande, flitig arbetare ger det dig skuldkänslor när du blir förhindrad att arbeta på grund av arbetslöshet eller sjukdom.

Du skapar din egen verklighet med hjälp av vad du väljer att tänka. Det du har tänkt hittills har skapat den situation du befinner dig i nu. Det du tänker nu formar din kommande framtid, så det är viktigt vad man väljer att tänka.

Du kan dessutom välja att förändra dina tankar. De kan förändras! Vad du väljer att tänka kan också påverka hur du mår! Vi kan vägra att tänka vissa tankar. Vi kan vägra att hamna i ”skuldfällan”, vi kan vägra att förakta oss själva och istället välja att tro och tänka gott om oss själva.

Guds barn - en mental konstruktion

Något som kan göra det svårt för oss att växa och bli ”vuxna” kan vara att vi har fostrats att tro att vi är Guds barn. Så vill de tre världsreligionernas ledare se oss människor. Varför? Barn är mindre än vuxna och därför är det möjligt som vuxen ha makt över dem. Barn är placerade allra längst ned i den patriarkala hierarkin och barn är dessutom lätta att påverka och styra. De religiösa ledarna säger sig ha fått makten av Gud att leda "Guds barn". Vilken passande gudsbild man skapat sig! Detta religiösa synsätt påverkar också de politiska ledarna i samhället..

De kristna egenskaperna ödmjukhet och underdånighet anses som goda. Varför? Det är lättare att behålla makten över en person som själv tror att hon är som ett barn, liten och svag och inte klarar att leva utan sin ”pappa” Gud och som tror att hon är god när hon genom att lyda sina Herrar, indirekt lyder Gud. Har vi fått en religiös uppfostran vill vi se oss som barn men det är en onaturlig uppfattning som hindrar oss i vår utveckling mot vuxenlivet och kväver förmågan att ta det fulla ansvaret över våra liv.

De monoteistiska världsreligionernas förespråkare vill se oss som små och ödmjuka. De vill att vi ska tro att livet här på jorden är dåligt och att de svårigheter vi kan möta här är ett straff för att vi inte har varit tillräckligt ödmjuka, lydiga och underdåniga. Det är ett verkningsfullt maktmedel att använda en gudsbild som placerar den stora folkmassan på den lägsta platsen i den religiösa, patriarkala, hierarkiska pyramiden.

När vi tror att det är ett straff eller en prövning vi utsätts för på grund av att vi är ”syndiga och ofullkomliga”, kan vi bli helt förkrossade och förlora vår tillit till vår egen förmåga att klara upp situationen. Vi blir beroende av Gud på ett dysfunktionellt sätt. Det hindrar oss att bygga upp självtillit och vi får dåligt självförtroende och svag självkänsla. När vi utsätts för livets svårigheter är det inte en prövning från Gud och inte heller frestelser från Satan utan något naturligt. Det beror på oss själva, egna och andras val som många gånger påverkas av människans dysfunktionella attityd. Påverkan av vår omgivningen och naturens krafter kan också upplevas på ett felaktigt sätt.

Om vi accepterar att livet fungerar organiskt och att det som händer är ett samspel mellan natur och människa och människor emellan ger det oss kraft och energi att försöka finna lösningar för att ta itu med de svårigheter som uppkommer, istället för att ge upp och tycka att vi inte klarar någonting utan Guds hjälp. Det hör till vår natur att göra misstag i samspel med andra människor. Vi är olika och har olika uppfattningar och upplevelser av vår värld.
Misstag kan rättas till och kan de inte det så finns accepterandet. Det som har hänt, har hänt och kan inte göras ogjort. Det som blir fel är en viktig läromästare och genom att lära av sina misstag växer vi som människor.

Men en människa som känner sig förkrossad och tillintetgjord är lätt att styra. Därför har Jesu lösenoffer konstruerats för att fylla detta av makten skapade behov. Man måste ge människan som man indoktrinerat att tro allt detta ett litet hopp annars orkar hon inte tjäna utan går istället under och hamnar i en djup depression. Men är det så att ord som ”synd”, ”skam” och ”skuld” enbart är påhittade begrepp i en religiös konstruktion finns inte heller ett behov av lösenoffer. Då faller hela maktkonstruktionen samman.

Hur många tror uppriktigt att Bibelns berättelse om Adam och Evas syndafall har inträffat i verkligheten? Om inte Adam och Eva funnits på riktigt har inte heller syndafallet inträffat. Då finns det inte heller något behov av ett lösenoffer för de ”synder” som det påstås mänskligheten har ärvt. Då förlorar också Jesus sin roll som medlare och förlåtare och vi själva inser då att vi är auktoriteten i våra liv och bär ansvaret för våra handlingar och hur vi väljer att leva. Vi tar tillbaka makten över oss själva och vårt liv. Det är en ansvarsfull men skön känsla. Vi kan äntligen börja växa och bli vuxna.

Otrygghet eller frihet under ansvar

Kristendomens litteratur och dess ledare har indoktrinerat oss genom årtusenden att vi inte klarar att ta ansvar över oss själva. Även den nya gudsbilden placerar oss i ett beroendeförhållande till Gud. Vi har fått lära oss att vi inte kan leva utan Gud, men vad kommer egentligen att hända om vi vågar klippa banden? Det vill inte de troende så gärna tala om. Men i klartext betyder det att vi enligt dem förlorar rätten till livet. Är kristendomen i själva verket en dömande religion?

Det är förståeligt att den som är troende upplever det som mycket riskfyllt att klippa banden till Gud och ta avstånd från den kristna kulturen. Tanken skapar rädsla. Risken finns att man kan bli övergiven av Gud som är likställd med en pappa. Men är det allmänt accepterat i vårt samhälle att en vuxen person fortfarande går och håller sin pappa i handen?

- Index - Innehåll - Filosofi- Egna funderingar och andras- Några artiklar-