Al

Klibbal (Alnus glutinosa) trivs i fuktiga marker. Klibbal växer i södra och mellersta Sverige och är allmän söder om Dalarna. Gråal (Alnus incana) växer främst i norra Sverige. Alskog eller sumpskog är den mest värdefulla och artrika skogsmiljön i vårt land. Det är vår ”regnskog”. I den fuktiga, skuggiga alskogen gillar gärdsmygen, rödhaken, bofinken och lövsångaren att häcka.

Klibbal tål att stå med fötterna/rötterna i vatten. Den har speciella knölar på rötterna som hjälper till att samla in kväve direkt från luften. De matar också andra träd med kväve!

Både han och honhängen utvecklas på sensommaren och övervintrar nakna. Mycket tidigt på våren i mars/april blommar trädet. Gråalen blommar några veckor tidigare. Klibbalens lövsprickning sker i maj. Gråalens däremot något senare.

Under mognaden i oktober förvedas fruktkroppen och bildar de karakteristiska alkottarna. I de små kottarna utvecklas frön. Kottarna öppnar sig och släpper ut dem framåt vårvintern på snön. Smältvattnet tar dem med till lämplig mylla.

Al betraktas som ett heligt träd i den keltiska mytologin. Det beror på vedens "blödande" egenskaper och att trädet inte skadas trots att det står med rötterna i vatten. Eftersom den överlevde det trodde man att trädet bar på en eld inom sig.

Både röd och grön färg kan utvinnas ur trädet, grönt från blommorna och rött från saven. I keltisk mytologi associeras grön färg med " den andra sidan". När man klädde sig i grönt visade man ära för andevärlden. Rött associerades med eldenergin i trädet.

***

Namnet Al kommer från det gammalgemanska ordet elo eller elawer som betyder rödgul.

Enligt gammal nordisk folktro skapades den första människan av alträ. Om man ville ta reda på om det var sant kunde man skära ett snitt i trädstammen och visst såg det rött ut som levande kött … Trädet är också förknippat med den heliga elden. Det var farligt att plantera en al på gården eftersom den kunde leda elden till huset.

***

Inom folktron använde man alkvistar när man ville veta vad en person led av för sjukdom. Den sjuke plockade några alkvistar som brändes och i röken skådade man vilken sjukdom det var.

Hade man ont i ögonen plockades alkvistar på grannens ägor. Man spottade på dem och slängde bort dem. Då försvann det onda.

När man vrickat sig tog man en altelning, band en ring av den och satte över det onda.

Allöv ströddes förr på golvet på morgonen och det tog lössen med sig på kvällen när man sopade. En knippa allöv i sovrummet lockade till sig myggen.

***

Samerna, våra nordiska "indianer", använde den röda färgen när de målade figurerna på trolltrumman. De tuggade albark och fick fram den röda färgen i saliven. De doppade en pinne i det röda och målade figurer med färgen, naturmakter, renar och andra symboler. Trumman användes sedan vid divination.

***

Förr tillverkades vattenledningar av al. Det sägs att Venedig vilar på stockar av al.

Växte det rikligt med alhängen tidigt på våren tolkades det på vissa platser som att det skulle bli missväxt. I andra delar av landet tolkades det tvärtom.

Talesätt: När allövet är som musöron då leker mörten och då är det dags att så havre.

Medicin

Barken och de unga bladen används medicinskt.

Färska allöv är bra mot sprucken hud, svullnader och blåmärken.

Det är också bra att lägga löv i skorna mot fotsvett!

Alens löv och bark är sammandragande och
används till te och som gurgelvatten vid halsont.
Det är bra för behandling av reumatisk värk, feber o förkylningar. Teet används också för behandling av tarmkatarr och diaréer.

***

Tillbaka till Träd

Tillbaka till Ogham

 Masses och Mindas Örtagård