Saturnus/Pluto-cykeln

Det följande är en lätt redigering av material som tidigare varit publicerat i Astrologiföreningen Vintergatans månadskalender.

Saturnus ingående kvadratur med Pluto

Saturnus och Pluto bildar en kvadratur som blir exakt i mitten av november (2009), för att sedan återkomma när Saturnus rör sig retrograd i slutet av januari, och bli exakt för tredje och sista gången den 21 augusti nästa år (2010).

Den ingående kvadraturen markerar en punkt när den cykel som började vid konjunktionen har nått vägs ände. Den sista fasen från kvadraturen till den nya konjunktionen är en tid för avslut, men också för förberedelser, för nya tankar att så sakteliga ta form.

Innevarande finanskris hör intimt ihop med Plutos inträde i Stenbocken. Det stora symboliska ögonblicket kom under Merkurius retrograda fas strax innan Plutos slutgiltiga inträde i Stenbocken (efter att ha retrograderat tillbaka in i Skytten under några månader). Om Pluto i Skytten markerade en tid av ständig, global expansion (eller illusionen om den ständiga expansionen) görs vi medvetna med Pluto i Stenbocken om hur verkligheten är beskaffad - om att vi inte kan leva över våra resurser, vare sig det gäller ekonomiska sådana eller de resurser vår Jord ställer till vårt förfogande.

Saturnus/Pluto-cykeln har en klar ekonomisk/politisk dimension. Man kan utan vidare se hur de senaste cyklerna tydligt berättar om samhällets struktur under den tiden:

1914-1915: konjunktion

1922: avtagande kvadratur

1931: opposition

1940: ingående kvadratur

1947: konjunktion

1956: avtagande kvadratur

1965-1966: opposition

1973-1974: ingående kvadratur

1982: konjunktion

1993: avtagande kvadratur

2001-2002: opposition

2009-2010: ingående kvadratur

2020: konjunktion

Man ser ganska tydligt att man får fram märkesår i historien genom att följa Saturnus/Pluto-cykeln, men jag är här mindre intresserad av specifika händelser, och desto mer av den övergripande ideologi som präglat politiken under cyklerna från konjunktion till konjunktion. Lättast kan detta kanske ses i inställningen till välfärdspolitik, som ofta motsvarar en inställning till den "önskvärda" balansen mellan stat och marknad. Det finns stora skillnader länder emellan (även i väst, som är den del av världen jag koncentrerar mig på här), men följande ger ändå en bra idé om hur inställningen har skiftat.

Cykeln från 1914 till 1947 omfamnar 1900-talets två stora världskrig, men desto mer intressant är att den beskriver ganska exakt en period då en svag välfärdsstat växte fram, omfamnad av socialkonservativa krafter å ena sidan, och socialliberaler å den andra. De förra såg en begränsad välfärdsstat som en garant mot social oordning, medan socialliberaler såg den som ett sätt att lindra de problem som den kapitalistiska ordning som man annars såg positivt på trots allt genererade. Båda såg också detta som ett sätt att motarbeta tidens starka politiska extremer i form av fascism och kommunism. Det kanske paradigmatiska exemplet för denna tidens form av motvilliga kollektivism är det som mer eller mindre tvingades fram som ett resultat av Depressionen, nämligen Roosevelts New Deal i USA, och som satte sin prägel på fasen från opposition till ingående kvadratur.

Tiden från 1947 till 1982 kan vi säga betecknas av den socialdemokratiska modellen. Det är en tid när det anses önskvärt att bygga ut välfärdsstaten för att trygga mer än bara ett absolut minimum för invånarna. Med detta följer också en idé om att det är önskvärt att staten är aktiv och ingriper i utvecklingen sådan den är, och att marknaden inte får agera alldeles ohämmat. Starka fackföreningar garanterar en viss rättvisa åt arbetarna, och under större delen av den här tiden råder i det närmaste full sysselsättning (delvis tack vare andra världskriget). Glansperioden för det här paradigmet är väl även här fasen från opposition till ingående kvadratur - inte minst i Sverige, som kan ses som en av de mest entusiastiska anhängarna av den socialdemokratiska modellen.

Ett flertal tunga skribenter anger 1982 som ett märkesår i termer av en övergång till en marknadsliberal inställning till samhälle, ekonomi och politik. I grund och botten ser marknadsliberalen nästan all statlig inblandning som av ondo, och vill att staten bara inskränker sig till det allra nödvändigaste. Välfärdsstaten ses i denna tappning som en kraft som motarbetar personliga initiativ. Marknadsliberalens starkt individualistiska filosofi innebär att han eller hon tenderar att se problem som konsekvenser av individuella val, snarare än som strukturellt genererade. Detta systems glansperiod kommer sannolikt att ses som tiden mellan IT-bubblan 2000 och innevarande finanskris, en tid då många på fullt allvar trodde att ständig tillväxt var möjlig.

Det som är utmärkande för cyklerna är att den ingående kvadraturen, där vi befinner oss just nu, tenderar att markera något slags kris där det blir tydligt att systemet sådant det är inte längre håller, men där man inte riktigt vet vad som skall efterträda det. 1940 markeras denna krisen av andra världskriget, medan det tidiga sjuttio-talets kris är en oljekris, och vår egen tids kris en finanskris. Oljekrisen tog död på efterkrigstidens fulla sysselsättning, och minskade därmed den skattebas som upprätthöll det omfattande välfärdssamhället, medan finanskrisen har sin grund i en lånedriven tillväxt.

Man kan också se hur den sista fasen i kvadraturen markerar det ideologiska arbete som föregår implementeringen av det nya styret. Under andra världskriget utarbetades den s.k. Beveridgerapporten i Storbritannien, som lade grunden för den starka välfärdsstat som sedan utarbetades. I Sverige myntade Per-Albin Hansson begreppet folkhemmet för att beteckna det slags goda och omhändertagande stat som man sedan försökte implementera.

Mellan 1972 och 1982 utarbetades idéer om hur man bäst höll inflationen i schack, och hur man skulle motverka välfärdsstatens förmodade tendenser till passivisering och fattigdomsfällor av nyliberala ekonomer. Det är ingen slump att Kjell-Olof Feldt var fast besluten att 1982 års devalvering också skulle bli den sista, och att man framöver skulle styra den ekonomiska politiken med helt andra metoder.

Det är kanske lite väl tidigt att säga vilka idéer som kommer att dominera efter 2020, men man kan nog påstå att de kommer att utvecklas under det närmaste decenniet, och de finns redan i omlopp, även om de som förfäktar dem inte har någon egentlig plattform ännu. Så mycket tror jag att historien förtäljer. Men den förtäljer också att den sista fasen i Saturnus/Pluto-cykeln sällan är särskilt rolig. Man kommer att försöka att återgå till "business as usual", men det kommer inte att lyckas därför att tecknen på behovet av strukturella förändringar är för starka. Med Pluto i Stenbocken är det slags vidlyftighet som dess passage genom Skytten markerade inte möjlig. Ständig låne- och konsumtionsunderstödd tillväxt är dömd att misslyckas, så det gäller att kunna rätta mun efter matsäck. Stabilitet är det bästa man kan hoppas på.

Det är värt att notera att den ingående kvadraturen i Saturnus/Pluto-cykeln sammanfaller med oppositionen i Saturnus/Uranus-cykeln. Den oppositionen tenderar att markera tidpunkter när de sociala spänningarna är som störst. Till exempel så sammanfaller den senaste oppositionen (1965-67) med Vietnamkrigets utbrott och därpå följande studentuppror. Den sociala oron tenderar att hänga kvar en tid efter den exakta oppositionen. Men där det sena sextiotalets oroligheter sammanföll med oppositionen mellan Saturnus och Pluto och det socialdemokratiska välfärdssamhällets glansperiod, så sammanfaller oppositionen mellan Saturnus och Uranus nu med en period av sönderfall för ett dominerande ekonomisk-politiskt paradigm. Om det sena sextiotalet i backspegeln får drag av de bortskämdas revolution, så kan en fördjupad ekonomisk kris nu få långtgående sociala konsekvenser.

Sådana konsekvenser behöver inte vara negativa på lång sikt - historien berättar om många tillfällen då tillfällig oro av nödvändighet födde fram förbättringar - men det kan vara nog så svårt att leva med dem under tiden. Helt klart är att detta inte är någon tid att dra på sig stora skulder. Under en tid kommer sannolikt nyliberalismens stigmatisering av individer att bli problematisk i takt med att staten söker återta kontrollen över en bekymmersam ekonomisk situation, vilket i sin tur sannolikt innebär ökad social oro när allt fler människor känner sig orättvist behandlade, rent av klämda mellan marknaden å ena sidan och staten å den andra.

Om Saturnus och Pluto har något att säga oss just nu så är det att det är lönlöst att förlita sig till strukturerna sådana de har sett ut de senaste tjugofem åren eller så. Kraft och energi måste tvärtom läggas på att transformera dem till något bättre. Den som förstår det och tidigt lyckas åstadkomma detta blir också den som står bäst rustad att möta framtiden om tio år eller så.

Mark Beal, november 2009
Epost

Kommentera gärna innehållet på Galaktiska Gondolens Astrologi-Forum

Stenbocken medvetandegör hur verkligheten är beskaffad

Per Albin Hansson myntade begreppet "folk-
hemmet"

En av 1960-talets demonstrationer

Kjell Olof Feldt var fast besluten att 1982 års devalvering skulle bli den sista