Sjösamisk kultur i nordnorge

Inledning

I april 2000, gjorde vår grupp ekosofistuderande vid Karlstads Universitet ett studiebesök i Vesterålen och Lofoten. Vi reste dit med packning på ryggen, med tåg och bussar för att lära oss mer om en minoritetsgrupp som för många är helt okänd, nämligen sjösamerna. Här skulle vi få lära oss mer om deras situation och ursprung, hur deras samhälle fungerade och hur sjösamerna behandlas idag. 

Vad har sjösamerna i Nordnorge för ursprung och varför har de som grupp nära nog utplånats? Varför accepterades de inte av samhället och den kristna kyrkan? Hur betraktas och behandlas sjösamerna idag?

Det var intressant, mycket givande och spännande att besöka dessa platser där sjösamer levat och verkat. Vi fick också möta några intressanta föreläsare som tog oss med in i sjösamernas sociala verklighet, sådan den kan ha tett sig. Resan gav oss en lite större inblick och en lite bättre förståelse hur det kan ha varit att leva av och så nära det vilda havet.

Denna artikel är en tentamensuppgift som vi fick sammanställa efter resan. Det finns mycket mer att säga i det här ämnet och jag har många anteckningar kvar som skulle kunna ge mer upplysningar som jag en dag hoppas kunna publicera på denna sida. Något som jag skulle vilja belysa mer är hur fiskarehustrun hade det i Vesterålen.

Sjösamisk kultur i Nordnorge

Vad är kultur?

Kultur är ett anpassningssystem i ett givet samhälle som rymmer alla kollektiva handlingar som deltagarna i detta samhälle använder för att lösa problem som hindrar dem att tillfredsställa sina behov, både materiella och immateriella.[2]

Människan måste anpassa sig till detta system genom att övervinna hinder, använda olika resurser och underkasta sig olika maktfaktorer. Även maktfaktorer kan bli ett problem som måste övervinnas för att kulturen inte ska utplånas. Några av en kulturs behov är mat, kläder, hus och trygghet.

Samisk kultur

De naturresurser som sjösamerna var beroende av i Nordnorge var till exempel vilda djur, fisk och bär. För att få sina behov tillfredsställda fångade sjösamerna vilda djur och bedrev fiske men det var inte alls ovanligt att man höll  tamboskap. Fisket var basen i naturfolkets hushållning. Den bästa säsongen för fiske var under den kalla vintern och det innebar korta arbetsdagar eftersom de få ljusa timmarna måste utnyttjas. Därför krävdes en snabb båt. Nordlandsbåten, som de bofasta norrmännen använt i århundraden kan ha utvecklats ur detta behov.

Teorier finns att den troligtvis var en samisk produkt från början. Det kan mycket väl innebära att samerna var båtbyggare och källor visar att norrmän beställde och köpte båtar av samer. Sjösamiska dödsbon visar att samer ofta var snickare och smeder. För en båtbyggare var detta en nödvändig kombination. De samer som bodde uppe i dalgångarna var dessutom kända för att vara skickliga båtbyggare. Påminner inte formen på Nordlandsbåten om vikingaskepp? Tänk om de också egentligen har samiskt ursprung?

Nordlandsbåten på Nordlands vapen

Den samiska kulturen hade som resursområde fjällområden, vidder, dalar och fjordar. Varje säsong flyttade gruppen till olika bofasta platser som gav det bästa utbytet av råvaror. Men det förekom också att samer var bofasta.

Samernas ursprung

”Man har inte hört, att lapparna skulle ha kommit hit någonstädes ifrån. Lappen har varit en urgammal invånare överallt här i Lappland och då lappen fordom bodde här vid havskusten, då fanns det inte en enda annan inbyggare vid havskusten och då var det lapparna gott att vara. Och lapparna ha också fordom bott överallt på den svenska sidan. Då fanns det inte bönder någonstädes; lapparna visste inte av att det fanns andra människor än de själva.”

Så skrev Johan Turi i sin ”En bok om samernas liv som kom 1917. Johan Turi var född i Guovdageaidnu (Kautokeino) 1854, men flyttade med sina föräldrar till Jukkasjärvi på 1870-talet, där han levde fram till sin död 1936.[3]

Kan det ha varit så att samerna är ett ursprungligt naturfolk som varit bosatta i norra Skandinavien i tusentals år? Det gamla germanska namnet finne är nordbornas benämning på samer.

Det är längs den nordnorska kusten som de första spåren av människor har upptäckts. Ingen vet med säkerhet var dessa människor kom från. Att finna källor till samisk kultur är svårt. De har alltid levt i samspel med naturen. De har alltid varit noga med att inte lämna några ”sår” i naturen efter boplatser och eldstäder. Det innebär att få spår har lämnats till eftervärlden. Det finns skriftliga källor där samerna är omtalade, men de är av senare datum. Där omnämns samerna  i samband med diskriminering och som en etnisk minoritet.[4]

Det kan ha levt människor på Nordkalotten i minst tiotusen år. Arkeologer har funnit spår i form av hällristningar och bosättningar och andra fynd. Hällristningarna kan ha varit ett sätt att förena gruppens individer i en gemensam överenskommelse med naturmakterna och varandra. Att de använda lika formade och prydda redskap och föremål visar att de hörde till samma folkgrupp. Kan det var så att det är från dessa ursprungsfolk som samerna härstammar? Forskare anser idag att samerna som folkgrupp har växt fram hos de naturfolk som levt i nordkalotten i tusentals år.[7]

En del menar att samerna i Nordnorge är en sammansmältning av flera olika grupper av naturfolk som efter att ha vandrat till Nordkalotten smält samman till en folkgrupp där. Andra menar att en samlad samisk invandring skett söderifrån och österifrån. Senare teorier talar om en västlig invandring, via Norges västkust som varit isfri en större del av istiden. Åldern på den samiska kulturen är därför svår att fastställa. Från 10 000 år tillbaka sker en utveckling in i yngre stenåldern. Då fick de olika fångstsamhällena mer kontakt med varandra. Från ungefär år 1000 före vår tideräkning kan man urskilja att ett gemensamt språk och gemensamma traditioner har utvecklats.[6]En grund till det samiska samhället börjar framträda.

Vesterålen visar inga fynd som är äldre än 6000 år men man tror att på grund av de rika naturresurserna kan det ha funnits samisk befolkning där ännu tidigare. Det finns mycket som tyder på att Skogsöya, i Vesterålen, en ö som vi besökte den första veckan var isfri under den sista istiden för 10 000 år sedan och det kan ha inneburit att folkgrupper var bosatta där mycket tidigt. Det finns talrika fynd från den yngre stenåldern men om det är tecken på en samisk bosättning är svårt att säga.[8]

Båtgrav på Skogsöya i Vesterålen

I Tunstad på Skogsöya har man funnit ett ca 4000 år gammalt skrapverktyg för skinn. Andra fynd, däribland gravhögar visar att det bodde folk på ön långt före vikingatiden. Att ön också varit ett hedniskt centrum för gudsdyrkan visar ett fynd i en myr vid Öksnes prästgård där man 1934 fann en båtgrav. Andra fynd, bland annat en yxa visade att gravfyndet troligtvis är från slutet av 800-talet. Båten visade sig inte vara ett norskt båtbygge då båten var hopsydd med senor och spannen satt ovanligt tätt. Båten kan ha varit 8-10 meter lång och minst 1,5 m bred. Graven anses vara norsk men båten är med största sannolikhet av samiskt ursprung. Samerna var kända för att vara båtbyggare och det var de som tillverkade och levererade båtar till den norska fiskebefolkningen. Detta bekräftas av Snorre berättelser om Sigurd Slembe på 1100-talet som uppgav att finnar som samerna kallades, byggde båtar på detta sätt. Och det var inte några små båtar. De Sigurd omtalade kunde ros av tolv man på var sida.[9]

Öksnes kyrka ligger i närheten av denna gravplats. Man tror att kyrkan uppfördes före 1300-talet. Det var vanligt av kristna missionärer lät bygga kristna kyrkor på hedniska kultplatser.

Skjoldehamndräkten

Två år efter gravfyndet på Skogsöya gjordes ytterligare ett gravfynd på Andöya i Vesterålen. Arkeologer fann där ett skelett iklätt en välbevarad dräkt. Det är den mest kompletta medelåldersdräkten som man funnit i Norge. Fackfolk har påpekat likheten med den samiska dräkten från denna tid. Platsen, Skjoldehamn, ligger också nära en samisk bosättning.[10]

Grottan i Refsviken, Lofoten.

Efter en vecka i Vesterålen begav vi oss söderut till Lofoten. En dagsutflykt gick till en grotta i Refsviken som ligger i södra delen av Lofoten.  I mitten av 1980-talet upptäckte en grupp arkeologistudenter grottmålningarna i Refsviken.  Ingen hade tidigare upptäckt målningarna trots att grottan använts av befolkningen som skydd till boskapen vid oväder ända fram till 1950-talet. Man brukade också använda grottan då man mjölkade boskapen. Målningarna är ca 3000 år gamla och består av 21 figurer som är 30-40 cm höga. Teorier har framlagts om att det är  sjösamer som använt grottan till fruktbarhetsriter eller liknande. Av de avbildade paren bär den ena partnern huvudbonad formad som samernas huvudbonad. Målningarna föreställer dansande par, där den ena har en lite rundare mage. En teori är att de målats med färg från ett rött pulver troligtvis järnoxid som finns tillgängligt i grottan. Andra tror att de kan vara målade med blod vars hemoglobin reagerat med järnoxiden i berget.[11]

Grottan är formad som ett kors och målningarna förekommer i de delarna av de tre av armarna där ljuset möter mörkret eller ”där livet möter döden”. En teori är att unga män samlades och stängdes in i grottan som ett slags initiation och efter att de varit instängda och gått igenom vissa riter vandrade de ut som män. Vid midsommar fylls hela grottan av midnattssolen gyllene strålar. Detta är en intressant iakttagelse då solen var en viktig gudinna i samisk religion. Liknande målningar har hittats på Röst och i en grotta vid Sanden i Värö. Liknande fynd på andra platser kan betyda att en utbredd gemensam religion fanns i området för 3000 år sedan.[12]

Storbåthallaren

En annan grotta från stenåldern upptäcktes 1967 av arkeologen Kåre Ringstad några kilometer söder om Napp i Lofoten. Grottan ligger under en överhängande klippa. Den är sjuttio meter bred och tjugotvå meter djup och öppningen är nio meter hög. Detta är den äldsta stenåldersboplatsen i Lofoten och Vesterålen. Den användes som skydd för båtarna under vintern och så har den använts ända in i vår tid. Utgrävningar pågick mellan 1969 och 1971. I grottan kan man se tillbaka i tiden nästan 6000 år. Man har hittat fiskeredskap som krokar, delar av harpuner och  sänken. Andra fynd är knivar, yxor och mejslar gjorda av olika stenmaterial. De användes troligtvis för tillverkning av båtar och redskap. Spjutspetsar och pilbågsspetsar tillhörde också fynden. Andra fynd som användes för tillverkning av kläder, tält och bearbetning av skinn och matlagning hittades också. Det visar att folkgrupper bodde här längre tidsperioder.

Födan har visat sig vara mycket varierad. Benrester från olika fisksorter, 16 olika djurarter även vilda arter från skogsområden, och 37 olika fågelarter har hittats. Även benrester från boskap har hittats. Det visar att man höll boskap i Lofoten redan för 3 – 4000 år sedan . Man har också hittat en stridsyxa och frågar sig om den användes i försvar eller vid anfall. Dessutom har man har också funnit en grav som innehöll ett komplett skelett av en kvinna. Olika skelettdelar finns också i olika delar i grottan men man vet inte om de härstammar från stenåldern eller är rester från en senare sjösamisk kultur.[13]

Skriftliga källor 

Tacitus

År 98 e Kr skriver den romerska historieskrivaren Tacitus om ett folk som kallas fenni. Det var ett folk som levde utanför det romerska rikets gränser. De var vilda och levde av det som naturen gav. De använde pilspetsar av ben och gick klädda i djurhudar. Deras bostäder var enkla riskojor. De hade ingen egendom och lade inte ned någon möda på att bygga bostäder.[14]

Prokopios

År 550 e Kr berättar den bysantinske historieskrivaren Prokopios om det vilda folket i Skandinavien. En av folkstammarna i landet som också kallas Thule var skridfinnarna. De levde som djur. De var jägare och klädde sig i skinn som var hopsydda med senor. De levde främst på kött.[15]

Diaconus

På 700-talet omtalar också den langobardiske historieskrivaren Diaconus samerna som skridfinnar.De kallades så eftersom de använde ett trädredskap alltså skidor då de jagade de vilda djuren. I landet bodde ett hjortliknande djur som de använde skinnet av till kläder. De såg ut som djur och åt djurköttet rått.[16]

Ottar

Ottar var norrman och storbonde och i tjänst hos den engelske konungen Alfred den store på 800-talet e Kr. Han hade själv varit i landet han berättade om. Han bodde i närheten av Tromsö och hade seglat runt hela Nordnorge och Kolahalvön. Under sin resa såg han inte några bebyggda trakter men stötte på folkgrupper som ägnade sig åt fiske, jakt och fågelfångst.[17]

Hartvig Bille

1609 bekräftade länsherren Hartvig Bille att det bodde samer både i Lofoten, Vesterålen och på Andöya. Det framkommer att både norrmän och samer förekom samtidigt men det omtalas inte vilka som var där först.[18]

Det samiska samhället

Siidas

Det samiska samhället organiserades i siidas, ett slags sameby. Siida var ett slags kooperativ som bestod av flera familjer. Dess funktion var först och främst att fördela områden för jakt och fiske. Man samarbetade också ibland med närliggande siidas. Samebyn hade den yttersta äganderätten till landområdet eller den ödetrakt som skulle tas i besittning. Dessa trakter hade oftast naturliga gränser, ett vattendrag, en dalgång eller liknande.

Siidarådet hade till uppgift att fördela fiske och jaktområden. Hur stort område varje familj skulle få berodde på familjens storlek. Minskade en familj i antal gavs  mer mark till de familjer som ökade i antal. Noggranna gränser drogs upp när det gällde att fördela fiskevatten i sjöar, men laxfiske i älvarna tillföll hela siidan.

Överhuvudet för en siida såg till att gruppens regler efterföljdes. Överhuvudet var också ofta den andlige ledaren, noiden som också fungerade som helare, problemlösare och historieberättare.

Alla i kollektivet delade på både inkomster och utgifter. Samerna utvecklade en ekonomi som hade direkt samband med naturen och dess tillgångar. Man anpassade sig till de tillgångar som fanns i närområdet. Vid kusten var basen havsfiske.

Det krävdes ett enat arbete i samhället för att uppehålla livet och alla i familjen hade sin uppgift. Barnen fick lära sig ta ansvar för sin överlevnad och fick kunskaper i hur naturen fungerade. De deltog i det dagliga arbetet. Äldre barn fick ta hand om de yngre och de yngre i sin tur fick ta hand om föräldrarna när de blev gamla. Alla generationer levde tillsammans.

I det samiska samhället fanns inte så många innvånare så det fanns inget behov att bilda ett samiskt rike med en övermakt. Det var inte heller nödvändigt att bilda ett organiserat motstånd, en krigsmakt för att hindra eventuella fiender eftersom  samerna levde så utspridda och det fanns gott om plats och tillgångar i naturen för alla.[19] [20]

Samisk förkristen tro

Samerna levde i ett nära samband med naturen. Naturen var besjälad. Naturen hade olika rådare som det gällde att hålla sig väl med. Hur jakten och fångsten skulle bli berodde på naturmakternas välvilja. Det som naturen gav var en gåva från makterna.  Genom religiösa ceremonier fick samerna kontakt med naturmakterna. Man offrade för jakt och fiskelycka men också för välstånd, för att undvika och bota sjukdomar och för fruktbarhet.

Noiden var den som var medlare mellan makterna och människorna. Han använde sig av olika redskap för att få kontakt, bland annat en trumma. Han betraktades ofta som både läkare, spåman och offerförättare vid stora offer. Det var viktigt att hålla kontakt med de avlidna förfäderna. Genom att försätta sig i trance genom jojk och slag på trumman kunde Noidens själ resa till andra världar och få hjälp.

Inom den samiska folkmedicinen användes både animaliska och vegetabiliska produkter. Om Noiden inte själv kunde hitta orsaken till olika åkommor sökte han hjälp hos förfäderna.

Inom en del samiska grupper bestod naturmakternas tillvaro av tre världar: Den himmelska, den jordiska och den underjordiska. Alla tre världarna befolkades av makter och naturväsen. I den jordiska världen levde dessutom människor och djur och i den underjordiska vistades de döda.

I den himmelska världen levde de högsta makterna som hade skapat världen. Solen, månen, åskan och vinden ansågs också gudomliga. Hemmet hade också sina kvinnliga naturmakter som levde tillsammans med människorna i kåtan. Det fanns också en naturmakt som rådde över jakten. Männen tillbad främst manliga gudar och kvinnorna kvinnliga. Men det förekom också det motsatta. Sarakka var den viktigaste kvinnliga naturmakten och tillbads av både män och kvinnor.

Resurser

Sjösamerna utnyttjade närområdets resurser. De fångade mest lax och sill i fjordar och älvar, men de deltog också till en viss del i havsfiske. De var också liksom nordborna fiskarebönder, alltså både bönder och fiskare. Sjösamernas hushåll höll mest smådjur som får och getter, men det förekom även kor och häst. En del använde körrenar istället för häst.

Den största skillnaden mellan samer och den bofasta befolkningen, norrmännen, var att de flesta norska fiskarbönderna arrenderade sin egendom av staten eller kyrkan på livstid. Gården kunde också överlåtas till nästkommande led. Efter kolonisationen ingick inte samerna i detta system. De hade inte samma äganderätt över jorden som norrmännen. De fick de sämsta jordarna men utnyttjade ytterområdena till jakt och fångst av fågel, ägg och bärplockning, vilket hade stor betydelse för överlevnaden.[21]

Björnjakt

Björn var en fara för boskapen bland fiskarebönderna och då kvinnorna var de som hade hand om lantbruket då männen låg ute på sjön och fiskade betalade de en skatt till samerna för att de skulle jaga björn, ”björnskatten”.[22] Björnen hade en särskild ställning hos samerna. Den ansågs vara ett heligt djur, en budbärare mellan makterna  och människorna. Den kunde tänka och förstå människans språk. Jakt på björn omgavs med olika riter. Alla ben skulle begravas i jorden i den ordning de suttit på den levande björnen. Då skulle inte björnen hämnas på människan. Björnjakt förekom i Vesterålen.[23]

Hantverksskicklighet

Sjösamiska dödsbon visar att det var vanligt att samer var snickare och smeder. För båtbyggare var detta en nödvändig kombination. Fram till mitten av 1800-talet var de flesta smederna i Vesterålen, samer. Norrmän omtalas mycket sällan i detta hantverk. Snickarverktyg omnämns även bland norrmän men bara hos samerna omnämns de i samband med smide. De norska fiskarna köpte smidesprodukter av samerna.  Det är känt att samerna var båtbyggare och källor visar att norrmän beställde och köpte båtar av samer. En samisk båtbyggare var verksam ända in på 1900-talet.

Andra hantverk som textilier och hemslöjd omnämns mycket sällan. Detta kan bero på att länsherren Hartvig Bille 1609 förbjöd samerna att använda sina säregna klädedräkter.[24]

Kolonisationen och kristen mission

Kolonisationen i Norge

I mitten av 1500 -talet godtogs fortfarande samernas ensamrätt till olika områden. De betalade skatt till staten för dessa områden. Men då kolonistationen genomfördes i Norge visades ingen hänsyn till samerna och deras områden. Samernas landområden betraktades som statliga och nybyggare slog sig ned i deras områden. De fick inte fick behålla rätten till sitt land. Under trycket av kolonisationen drog sig samerna tillbaka från kusterna eller integrerades med den norska befolkningen. Till en början uppfördes nybyggen av både samer och norrmän men i slutet av 1700-talet uppfördes dessa främst av norrmän. Men på vissa platser var den samiska bosättningen fortfarande övervägande. En annan anledning till kolonisation var de rika naturresurser som området erbjöd och som staten ville exportera till andra länder. Det innebar att samerna drevs bort från sina landområden.[25]

Kristen mission

En annan faktor som hotade den samiska kulturen var kyrkan och den kristna missionen. 1720 bodde det 42 samefamiljer i Vesterålen. Kristna missionärer tog till uppgift att kristna dem. Det viktigaste medlet blev sträng kyrkotukt. Samerna blev tvungna att infinna sig i kyrkan. Man försökte också att utbilda samer till präster och lärare.[26] Den samiska religionen fördömdes, trummor brändes och noiderna förföljdes.

Svenska och norska missionärer på 16- och 1700-talet trodde att samerna kunde trolla med sina trummor och kallade därför dem för trolltrummor. För kyrkans män representerade trumman djävulen. Samerna ansågs tillbe djävulen i sina heliga handlingar och prästerna och missionärerna gick till domstol för att få samerna att lämna ifrån sig sina trummor. Inför hot om hårda straff samlades hundratals trummor in och brändes och en del sändes söderut. I de kristnas ögon var samisk tro, trolldom och vidskepelse. De ansågs be till Satan.[27]

För att tvinga samerna att komma till kyrkans gudstjänster använde kyrkan straff av olika slag. Det som samerna reagerade starkast emot var att de inte längre fick be till sina döda förfäder, några som de kände en mycket stor vördnad för.

Kyrkan vände sig till de samiska barnen för att få inflytande och kristna skolor startade. Barnen frågades ut om det förekom förbjudna ceremonier i hemmet. Detta ledde till att samerna inte vågade låta barnen vara med vid föräldrarnas ceremonierna och det i sin tur förde med sig att de unga inte fick lära sig mycket om förfädernas religion. De samiska namnen godkändes inte heller utan ansågs vara  hedniska. Samerna blev tvungna att ge barnen norska eller kristna namn vid dopet.[28]

Under 17- och 1800-talet diskriminerades de bofasta samerna i Vesterålen. Norska nybyggare tog över samernas landområden och fiskevatten. Samernas kultur tunnades ut och ett utbrett ingifte i norska släkter ledde till att det samiska folkets särprägel försvann. Att gifta sig norskt ledde också till mindre diskriminering då man gifte till sig norska efternamn. Men så långt fram i tiden som 1960 bodde det innvånare som fortfarande kunde tala samiska i Vesterålen.[29]

Foto © Elinor Carlsson

Samer i Norge idag

Jag fick inte förmånen att träffa några sjösamer personligen under resan. Detta gör att jag inte kan beskriva hur de känner inför sin situation idag och om det fortfarande är möjligt att leva på vad naturen bjuder. Men redan på slutet av 1970- talet var situationen inte så ljus. Samuel, en sjösame från Tysfjorden berättar från Lofotfisket:

 ” I år började fisket i mitten av januari och det tar nog slut vid påsk. En del år händer det att vi fiskar ett par veckor efter påsken, men när fisket är så här dåligt lönar det sig inte. Fisket håller på att tas över av stora industriföretag som har stora trålare. Men där finns det bara jobb för ett fåtal. På sikt kommer nog arbetsplatserna inom fisket att minska, och många menar att det bedrivs ett rovfiske som hotar möjligheterna för den lokala befolkningen att leva vidare här. Det är just kombinationen av ett litet jordbruk med fiske och bärplockning och olika arbeten i området som gör att man kan leva här. Om hela den balansen slås sönder kan det betyda rena katastrofen för den lokala befolkningen. Vi tvingas bort. Själv har jag varit tvingad att åka söderut i Norge och arbeta på ett skeppsvarv. Det är ett hårt ackordsarbete med bra betalning. Men vad hjälper pengar när man känner sig främmande i miljön och längtar hem. Ska jag säga det rätt ut så blir det så här: Det norska samhället har tvingat mig och mina syskon bort från den samiska miljön. Om den politiken får fortsätta kan det betyda undergången för samekulturen i våra hemtrakter. Därför måste vi kräva att man satsar mer i de samiska områdena. Vi vill att Tysfjorden ska fortsätta att vara en levande samisk bygd”[30]

Är det därför sjösamerna var så osynliga under vår resa? Har de gett upp?

Det största antalet samer som lever i Norden bor i Norge. Nu betonas återigen värdet av att ha ett samiskt ursprung. Efter andra världskriget förändrades attityden till samerna. På 1940-talet infördes ett gemensamt skriftspråk för norska och svenska samer.1978 ersattes det med ett gemensamt språk för alla nordsamer. Samernas sociala och ekonomiska liv har förändrats mycket genom de senaste årtiondena i Norge. En kombination av en ekonomisk och traditionell utveckling som bas för den samiska kulturen har utvecklats. Att enbart leva på naturresurser är inte längre möjligt. Att också ha ett lönearbete är nödvändigt för att klara den ekonomiska situationen

Ekonomisk framgång och social trygghet gör det möjligt att bevara sin kultur. Denna helhetssyn har den norska politiken satt som mål att utveckla. Staten har gett ökat stöd till sameorganisationer, massmedia och samiska radioprogram. Andra stödåtgärder har getts till renskötsel, fisket och jordbruket. Stöd har även getts till slöjd och hantverk.[31]Om detta har hjälpt sjösamernas situation i Nordnorge har jag svårt att uttala mig om men vi får hoppas att inte ”Nordens indianer” vårt ursprung, ett folk vi borde vara stolta över, inte utplånas, ett öde som drabbat många urbefolkningar på jorden.

Egna kommentarer och slutord

Mycket mer kan skrivas i detta ämne. Denna uppsats är endast översiktlig. Vilken slutsats kan man dra av denna kortfattade beskrivning av sjösamerna och deras kultur?  De slutsatser jag kan dra av det jag undersökt är att samerna har behandlats mycket orättvist. De är ett fredligt folk och har en stor kärlek och respekt för naturen och dess resurser. Ett samhälle som grundas på samernas siidasystem är ett system som fungerar och som inte utarmar naturen. Småskalighet är att föredra framför storskalighet. Att leva av de tillgångar som finns i människans närområde är att föredra. Detta är också något som skulle kunna fungera globalt. Om vi västerlänningar upphör med att girigt utvinna tillgångar i tredje världens länder kan människorna där få tillgång till föda som räcker till för dem i deras närområde. Men ett problem är att vi nu är en mycket större befolkning på jorden än då. Ska naturens resurser räcka till alla? Hur ska de kunna fördelas på bästa sätt för att naturen inte ska utarmas?

Det är skrämmande att se vilken makt staten och främst kyrkan har haft genom tiderna. Istället för att respektera ett folks trosuppfattning har kyrkan och den vite mannen än en gång visat sig ha utnyttjat sin makt och dömt ett naturfolk till undergång med tvång och straff i Jesus och Guds namn. Orsaken till det är att detta naturfolk inte accepterat det budskap som kyrkan påtagit sig rätten att kalla sin sanning, budskapet att människan är tillsatt av Gud för att råda över naturen istället för att som samerna leva i samspel med naturen.

Det finns många sanningar och ingen är den enda rätta. Att leva i närhet till naturen, att se naturen som något besjälat som en del av det gudomliga är den renaste, mest respektfulla och den mest osjälviska, kärleksfulla formen av gudsdyrkan. Att visa respekt och tacksamhet för vad naturen ger och inse betydelsen av att ge tillbaka till den av det man fått är något som vi alla bör bära med oss i våra liv. Fiskesamernas liv visar att ett småskaligt utnyttjande av naturens resurser är det som i längden gör naturen bärkraftig.

Människor som roffar åt sig av naturens tillgångar på ett själviskt sätt kommer så småningom att få betala priset då naturen ger igen med samma mynt.

Fotnoter

[1] Rosengren, Arvidsson 1992. s.17 f.

[2] Johan I. Borgas föreläsning på Skogsöya., 2000-04-11

[3] Internet 2000-04-26

[4] Kvenangen. P.G. 1996 s 8.f.

[5] Ibid. s.9.f.

[6] Ibid. s.13f.

[7] Internet 2000-04-26

[8]Borgos J. 1994

[9] Borgos.J.I 1999. s9ff.

[10] ibid.

[11] Enligt Schiötz.O tour-off@lofoten-info.no

[12] Internet 2000-04-26

[13] Internet 2000-04-26

[14] Kvenangen 1996 s.15ff

[15] style=”:EN-GB”> Ibid.

[16] Ibid.

[17] Ibid.

[18] Borgos J.I. 1999. s. 11

[19] Internet 2000-04-26

[20] Kvenangen. P.G. 1996 s.29 ff.

[21] Borgos. J.I 1999. s.12 ff.

[22] ibid.

[23] Kuoljok.1993. s.16

[24] Borgos.J.I. 1999 s.16 ff.

[25]Kvenangen P.G 1996 s.62

[26] Borgos J.I. 1999 s.20 ff.

[27] Internet 2000-04-26

[28] Internet 2000-04-26

[30] Erson, Hedin 1977 s.137

[31] Kvenangen P.G. 1996 s.130

Källförteckning

Borgos Johan, 1999, De er her ennå, Vesterålens kulturvalg og Vesterålsmuseet, Sortland, Norge

Borgos Johan, 1994, Skogsöya. Fra senter til utkant. Öksnes kommune, Harstad, Norge

Ersson B, Hedin B,1977, Sámit, Samerna nordkalottens folk, LT s förlag, Stockholm

Kuoljok Sunna,1996, Samerna, solen och vindens folk, Áttje, svenskt fjäll- och Samemuseum, Jokkmokk

Kvenangen Per Guttorm, 1996, Samernas Historia, Sameskolstyrelsen, Jokkmokk

Rosengren, K.E, Arvidsson, 1992, P Sociologisk metodik, Almqvist Wiksell Förlag AB, Falköping.

Föreläsning

Borgos Johan Skogsöya prästgård 2000-04-11

Schiötz. O tour-off@lofoten-info.no

Internetadresser

 3 http://www.sametinget.se/sapmi/turi.html   2000-04-26

 7 http://www.sametinget.se 2000-04-26

12 http://www.lofoten-info.no/history.htm#12 2000-04-26

13 http://www.lofoten-info.no/history.htm#8   2000-04-26

19  http://odinsok.dep.no/odin/norsk/enkelt/index-b-n-a.php       (http://odin.dep.no/html/nofovalt/depter/ud/novnytt/uda-309e.html) 2000-04-26

27 www.sametinget.se/sapmi/forkris.html 2000-04-26

28 http://www.sametinget.se/sapmi/mission.html 2000-04-26